En varm omfamning. Praktika Humilde. Tango

Hade med mig tanken på att dansa med alla, försöka få alla att må bra. Kände mig självsäker. Dansade ensam på pistan. Visade mig själv, att jag vill dansa, att jag känner mig bekväm, att jag är närvarande, att jag trivs även ensam på pistan. Lekte med rytm och musik. Lät mig uppfyllas av stunden och leva ut.

Älska tangon i en varm omfamning

Som social fobiker höll jag mig alltid i bakgrunden i vissa situationer. Livrädd för att synas, för att göra bort mig, för att någon skulle skulle se min skörhet och attackera. Men nu, jag älskar tangon och tangon älskar mig. Vi är som Ett, och jag känner henne som en påtaglig själslig närvaro. Lika påtaglig som mina känslor, tankar, minnen och logik. Hon är alltid ovanför mig som ett himlaparaply, som omfattar alla tango vänner. Hon är klädd i vitt, ler och omfamnar oss alla. Hos henne är jag alltid älskad.

Bjöd upp F. Vi dansade underbart. Har med mig dansen med T på onsdagarna. Släpper gärna en hand. Stoppar högerhanden i fickan och låter därmed oss som par, att hantera vår egen balans och samtidigt vara fria i vår egen tolkning. Bara vad vi faktiskt har gemensamt blir tydligt. Styrningen blir mindre viktig, eller åtminstone mer subtil. Meddansaren kan när hen vill göra vad hon vill. Och jag, är inte bara förare, eller följare, utan båda samtidigt.

Dansa utan att föra och följa

Jag är i vad man i fysiken kallar superposition, både ock. Istället för att byta roller, vänder vi oss till musiken och låter den som upplever musiken starkast vara inflytande. När hon rycks med av musiken slappnar jag av i kroppen och visar henne att jag följer med. Om vi håller på att krocka gör jag mig mer närvarande och förhindrar olyckan. Kan också göra mig mer närvarande för att jag antingen upplever musiken starkare, eller att vi behöver navigera för att hålla vår plats i ringen motsols runt rummet. Att släppa båda händerna känns ännu mer fritt. Bara den själsliga förbindelsen förenar paret.

Ju mer musiken får förenas med danssjälen ju finare blir dansen. Upplever att vad som än händer kan jag hantera situationen. Oavsett korsad eller parallell gång. En välsignelse.

En varm omfamning

Dansen med T är en förebild. I vilken den vänliga, orädda, tillitsfulla och närgångna abrazon är grunden, ja, basen i hela dansen. Allt utgår från omfamningen. Vilket också är det första paret gör när de ansluter till varandra. En omfamning som kan göras mindre dramatisk om paret också kan kramas utanför dansen, visa varandra välvilja och omtanke. Kramandet kan faktiskt vara ömt. Att verkligen uttrycka glädje i att beröra och hålla om varandra. En kollektiv närvaro med alla. Att våra kroppar inte längre tillhör bara oss själva utan är ett medel i dansen, en gemensamhet. Upplever att det sociala i tangon både själsligt och kroppsligt utvidgas och behöver inte bara låsas in i ett förhållande.

Vi har ju tangon som gemensam nämnare. En tango som förmodligen bottnar i ett gediget intresse och som lika förmodligen är en plats med starka och njutningsfyllda känslor. Att bli ett musikaliskt dansande väsen, utan låsningar och tillbakahållande är en försyn. Intressant var, att dansa istället för att gå fram till meddansaren efter mirandan och cabaceon för att hämta upp henne till pistan. Alla jag bjöd upp log så vackert, som om jag gav dom blommor. All dans är förmodligen en parningsdans, i vilken alla känslor kan uppstå och beröras.

Parningsdans

Parning har med saken att göra, gör alls ingenting. Älskandet på alla sätt finns närvarande är bara underbart och älskvärt. En parningsdans borde vara långvarig, och kan avbrytas när som helst utan förklaring. En parningsdans rent naturligt har ingen sexuell början. Det sexuella borde ligga inlindat, i djup sömn och bara väckas av en långvarig och omtänksam närvaro. Av någon anledning jag inte förstår, har sex blivit som en godispåse, en plats att njuta utan att uppfylla meningen, att ge en ny människa en plats i världen.

Som om vi inte har möjlighet att i det subtila, uppleva lika starka känslor som i det sexuella. Att känna kaskader av glädje bara i omfamningen, för att stegras av strykningar, tryck och pivoter. Att under många danstillfällen lära känna varandra, hitta just vår gemensamma dans. Att hitta in i det synkrona, att faktiskt bli en hel människa tillsammans, att kanske inse att jag är en halv människa, att kroppen signalerar depression, ångest, förvirring, allehanda psykiska förvirringar och kroppsliga uttryck som ont i magen, ryggen och hjärtat om jag är för mycket ensam.

Jag behöver kroppslig och själslig näring. Få bilda en helhet både inom mig själv och med andra människor, lika mycket som med vatten och näring av alla slag. Är medveten om att en livsmedelsaffär bara är en portal för åkrar och djur någon annanstans. Att på olika ställen i världen och Sverige finns arealer som jag behöver för att överleva. Arealer som är mina revir, lika viktiga som min kropp, själ och helhet. Arealer som är lika viktiga som matsmältningen. En plats utan gifter och forcerad odling.

Den första kärleken

Om vi kunde släppa all sexualisering av möten med andra människor vore mycket vunnet. Att minnas den första kärleken. Hur bara att hålla henne i handen var som en explosion av glädje och njutning. Att hennes doft var det mest underbaraste, att titta in i hennes ögon, sitta i hennes närhet. Ja, att bara se henne var en glädje. Känner en längtan efter att återgå. Lägga sexualiteten till vila. Kapsla in henne i många omslutande höljen, vilka ett efter ett behöver vikas upp, innan hon kan göras tillgänglig.

Nej, jag säger inte att vuxna människor inte får ha sex om de vill och känner för det. Vad jag säger är att det borde gå från det lilla till det stora med stor ödmjukhet. Hur många kvinnors ögon är otillgängliga i miradan för att de är rädda. Hur många ögonmöten i det offentliga undviks för att de kan misstolkas som en sexuell invitation. Någonting är alldeles galet med detta. Längtar efter att få titta alla människor i ögonen som ett sätt att kramas. Att visa omtanke, en stund i varandras ögon, som ett själsligt handslag, som en mirada, en början till, eller inget annat än en omtänksam blick.

Mirada och cabaceo

Ja, mirada och cabaceo borde tillämpas överallt. I alla sammanhang, som ett sätt att kommunicera, känna in hur den andra mottar ens närvaro. Lära sig att tolka signalerna. Tittar hen bort är hen inte intresserad av någon kontakt över huvud taget. Läsa av ett ansikte borde vara en del av utbildningen i tangon. Även fast man tittar på varandra, kanske inte en nick är det första att göra, utan faktiskt låta blicken ligga kvar en stund, kanske till och med utlösa ett leende eller ett skratt, utan att för den skulle tackat ja till en dans.

Att faktiskt dansa en stund med ögonen, utan att det leder till en dans. Allt borde göras njutbart, elegant, ömsint och glädjande. En längre mirada ger dansarna dels en möjlighet att känna efter lite mer hur dansen kommer bli och också vara som en lockande uppvärmning inför dansen. Titta på varandra några ggr. med ett leende och uppskattning innan cabaceon ger möjlighet att stimulera danshungern och samtidigt öka glädjen i det gemensamma.

Får mig att tänka på den långa kvinnan som inte ville möta min blick. Tvekade om hon var blyg eller om hon faktiskt inte ville dansa. Tog mod till mig och frågade henne hur det förhöll sig. Och hon svarade att hon tyckte att jag var för svettig helt enkelt. Något jag har full förståelse för. Jag tycker själv att jag är jobbigt svettig. Efter det, tittar vi faktiskt varandra i ögonen, möts fridfullt och säger hej och uppskattar varandra, utan att dansa. Härligt!

En annan T kom fram. Gav en komplimang. Talade om att vara levande. Att under perioder av livet omfamna sig själv lite extra. Att tänka med hjärtat. Att vara sitt inre naturliga barn. Så rörande och vackert.