Blir glad av att se dig.
Känner igen dig, djupt, ordlöst och minneslöst, i en beröring som väcker längtan.
Tycker att du håller mig, bortom dig, när jag står där med en öppen
famn och du i tårar, som om du värjer dig från tangons innersta väsen,
det väsen, som jag en dag hoppas möta i oss alla.
Utan att jag märker det, smälter glaciärer, berg mals till grus, vatten dånar
ljudlöst i sitt frambrytande, i sin längtan efter att förenas med havet,
i sin längtan att få värmas av solen, lyftas in i moln och in i luftens dans.
En sen kväll vet vi plötsligt, att någon tänt ett ljus för oss, någon
har bett för oss, någon vill att det skall hända. Vi tittar varandra i
ögonen och ödmjukt kapitulerar inför kärleken som tangon nu skänker oss.
Vi fattar varandras händer, men den här gången utan mellanrum, den här
gången som Ett hjärta, den här gången som om vi är en återförenad kropp.
Vi sjunker in i hjärtats och lungornas rytm, in i en kropp, en själ och
en ande.
Vi går tveklöst med kärleken, som om benen nu rättar
sig efter en större kraft än tanken, som om vi kopplats samman och nu är
underordnade det gemensamma. Det känns som om vi håller varandra hårt
men jag är övertygad om att kärleken är en gravitation som drar oss
samman.
För jag dig, eller du mig, jag vet inte riktigt längre,
för allt går liksom av sig självt, som om någon annan styr oss på ett
himmelskt vis, där vi får möjlighet att lämna kroppen och bli en själ
och en ande.
I ett långsamt steg, sköljer musiken som en våg,
uppstigen ur tonernas mellanrum, rullande genom sinnena, genom din kind
och din närvaro. En våg av ursprunglig värme som får oss båda att hissna
och tappa andan, en känsla, som skickar oss rakt ut i evigheten, in i
rummet utan rum, in i tiden utan tid.
