En stjärna som behöver ett rum
I hennes närhet finns inget ont, ej heller något gott, utan bara den kärlek som uppstår när vi når dansens flödande. Vi har vilselett oss, in i gott och ont, i bra och dåligt, i sämre och bättre, istället för att se att vi alla är träd och växter, vars högsta önskan är att få växa in i varandra, att få växa tillsammans, att få dansa världens musik tillsammans.
Vi är en vilsen växt som i besinning finner det gemensamma flödet, flödet som ökar närheten, ett gemensamt formspråk och en allomfattande glädje.
Som ett blad i tangons livsträd, ett tunt skikt för solens rörelse, en mottagare av vår stjärnas kärleksfulla strålande, ett upptagande i det gemensamma, ett lyssnande till oss alla.
Ser händerna glöda av solljus, ser armar och ben stråla av solen, genom jord, genom vatten, genom luft och genom kärleken. Detta möte av kropp, känsla, tanke, rörelse och allomfattande växande. Detta genom år-miljarder tålmodiga sammansättande som gör oss till vad vi är idag, denna dag, som alla andra dagar har lett fram till.
Tittar in i känslorna och ser en kompass, en riktningsvisare för vår färd, en förnimmelse som visar hur vi förhåller oss till varandra, en duvlik kompass som hjälper oss att hitta hem.
Önskar, att vi samlar oss i grupper om 8 – 12 personer, och att i grupperna tända den lilla stjärnan, forma gruppsjälen och sedan sammanstråla på det gemensamma golvet igen, inte bara som individer, inte bara som par, utan som grupper av sammansvetsade människor, och kanske, kanske, får vi se en nova tändas, en Nordstjärna på tangons glöd-gul-röda himmel.
En stjärna som behöver ett rum…
