Till min förvåning inser jag att ögonkontakten inte bara handlar om att bjuda upp till dans, utan också om att vara i varandras närhet, att känna av allas känslor i rummet. Trodde att detta var en fötternas och kropparnas dans men nu framträder en själarnas beröring, en beröring som börjar långt innan våra händer möts.
Märkligt är att blunda, och se, öppna för att låta tangon välja med vem jag skall dansa. Att släppa fägringen, den egna viljan och tryggheten.
Smärtsamt är att inte räknas, att inte få vara med, att inte höra hemma. Smärtsamt är att känna den vita piskan med den röda klänningen, som viner, i en ömsint fråga, om en blick, ett ordlöst okej, en bekräftelse av närvaro.
Smärtsamt är att försvarslös och öppen, få din med mening brutala knuff i ryggen, för att vi alldeles nyss olyckligtvis mjukt stötte samman. Arbetsamt är att inte bli fysisk utan absorbera vad som hänt och senare fråga vad som hände, be om ursäkt och få en ursäkt tillbaka.
Den som ser livet som en lek, är ett barn med öppet hjärta. För den som fått försynen att få vara kär, inte bara i någon annan, utan i livet självt, kan sägas vara den lyckligaste människan. För att nå kärlekens högsta tillstånd får vi ställa oss ödmjuka i varje stund, ständigt vara beredda på att ödmjukt tacka och ödmjukt förlåta, ständigt växa i vår vishet och göra livskraft av erfarenheterna.
Den som gått vilse vet hur kärleken smärtar, för kärleken lämnar oss aldrig. Hon är trogen tills vi somnar i ögonblicket. Hon skyddar oss alltid även fast vi inte förstår hennes omsorg. Hon pekar ständigt åt vart vi skall gå och outtröttligt skapar hon smärta, inflammation och starka känslor som skall få oss att vakna upp och förstå att vi inte ökar livsanden utan minskar den. Kärleken har därför många ansikten beroende på hur vilsna vi är. Men den som mött henne och gått hennes livsväg glömmer henne aldrig och har ett troget och älskande medväsen.