En ömsint och förstående Tango?

Att redan dansande män favoriseras och används för att dra in nybörjarkvinnor i Tangon bidrar till kvinnoöverskottet på pistorna,. en dålig stämning och stress.

Som handikappad tror jag att det är viktigt att tala med arrangören. Det åligger arrangören att vidta de åtgärder som skapar förutsättningar för allmän dans, det vill säga allmän dans för alla.
Om inte arrangören själv gör det, tycker jag att det är viktigt att tala med så många som möjligt som dansar, om att man har det, så att en medvetenhet skapas om människors känsligheter och nedsättningar. Vissa tål inte parfym, eller för starkt ljus t.ex.

Vissa ser dåligt vilket gör det omöjligt att bli uppbjuden med ögonen. Men allt detta kan medvetandegöras och bli känt av de som dansar, vilket vi kan, som vi gör med alla vi dansar med, anpassas till just den dansaren.
Att vara tyst om sina behov gör det svårt, lika svårt är det att försöka berätta men inte bli lyssnad på. Tyvärr är det en del av den sjuka tangokulturen, att det skall vara grymt, elakt, att man bara vill dansa med en, eller vissa på allmän dans. Att man sårar andra och sedan slutar dansa med den, utan att någonsin ens försöka ställa allt till rätta är en avart i Tango som är svår att förstå.

Mest lyckat är att hålla igång, försöka påverka, tala med arrangörer och speciellt kursverksamheter som har den största möjligheten att informera och lära ut allt som en dansare behöver kunna, inte bara i bensprattel utan också i kommunikation, förståelse för andra människors behov, det allmänna i tango och framför allt hur det ser ut på pistorna idag och vad man kan göra åt det.

Dansarna behöver berätta vad de upplever. Varför de slutar. Varför de är grymma och elaka. Tangoinspiration är en utmärkt plats att påverka. Inspiration är också att påverka det som inte fungerar. Det som sårar och skadar dansare. Kan vi bli av med det eller åtminstone minska det, är det verkligen inspirerande.

En stor förening i Stockholm som verkar inom tango nämner inte med ett ord om alla dessa svårigheter på sin hemsida, på sina medlemsmöten, information på danserna, på introduktioner och kurser. I en så otroligt närgången aktivitet sägs inte ett ord, om alla svårigheter som kan uppstå i dansen.

Man skulle kunna tro att en förening med 500 medlemmar och som tidvis har haft 1000 medlemmar är duktiga på att framföra allt som gör dansen mänsklig, föreningsmässigt viktig och vad som påverkar andra och hur man handskas med det.

Som en förutsättning för att vara en folkrörelse som inte bara verkar för dansen som nyttig utan också som en förebild för hur en folkrörelse verkar, inte bara för några få, utan för alla i föreningen, med alla uttryck för hur människor bör förhålla sig till varandra.

Det finns med all säkerhet brandlarm men finns det mekanismer som förhindrar fysiska och själsliga skador och informerar om hur man behandlar varandra omtänksamt och mänskligt?
Samma person som tycker att 60 kr inte är något att bråka om, det vill säga betala tillbaka om man inte får dansa, tar 5000 kr i timmen för att lära ut tango med sin partner. Bara på sina grundkurser tar paret ut 80 000 kr i veckan, 320 000 i månaden. Då är inte temakurser och privatlektioner och praktika inräknat.

24 deltagare, full kurs a 1490 = 35 760.
35760 dividerat med kursens längd 7,25 timmar = 4932 kr
Paret har grundkurser 16 timmar i veckan * 5000 = 80 000 kr
Månadsvis 320 000
Motsvarar en omsättning på 3,8 miljoner kronor per år
5 kursstarter per år = 715 000

Ett enormt ansvar för hur Tangon ser ut vilar på kursverksamheterna. Om samma kurslärare som tar höga avgifter för att lära ut Tango dessutom låter bli att informera om hur Tangon ser ut i Stockholm, och inte låter dansaren redan innan kursen informeras om risken att bli sittande utan att få dansa eller bli behandlad nedsättande på praktikor och milongor, blir det en dubbel skamlig gärning. Om dansläraren dessutom kallar milongorna för organiska, det vill säga opåverkade av kursverksamheten han har, så har denna kursverksamhet straffat ut sig själv och borde inte få verka som lärare längre.

Att föreningen Tango Norte stöter bort nybörjarna från praktikan och låter dom skämmas och känna sig på sidan av dansen är en skam. De betalar samma pris, de är medlemmar och ändå skall de vistas på en liten yta längst bort från discjockeyn, som dessutom inte någonsin spelar ens en låt, eller tanda som passar en nybörjare.

Man skulle kunna tro att nybörjarna också blir trötta och behöver sitta men stolarna vänds bara åt de erfarna dansarna. Nybörjarna förväntas tydligen gå hem när de är trötta, eller gå runt stolsraden som skiljer dansarna åt och sätta sig där.

Tydligen är det så, att det man kallar praktika inte tillåter dans för alla, med alla. Istället förväntas nybörjaren eller den som inte vågar bjuda upp de erfarna dansarna hålla sig på skamgolvet längst bort eller gå på kurser där lärarna tar hutlösa priser av nybörjarna. Och så undrar man varför ingen vill börja dansa tango och många slutar.
Det pågår saker i Tangon som inte är speciellt trevliga. Ingen förändring kommer att ske så länge ingen säger ifrån, eller slutar påstå att allt är så fantastiskt i Stockholm. Det sagt av en lärare som inte går ut och dansar.
Så mycket är märkligt med Tangon. Världens underbaraste dans, som i parets rörelser och dans innehåller så mycket kommunikation och glädje. Att den omringas av så mycket förnedring, elakhet, grymhet, utnyttjande och skevhet är ofattbart faktiskt!

Hoppas att människor med nedsättningar blir mer öppna om sina skador så att fler blir medvetna om att de har den och hur den påverkar dansen. Att ha en nedsättning av vilket slag den än må vara, behöver förståelse och att man sträcker ut sig från sig själv och kommer andra till mötes snarare än att skjuta ifrån sig, utesluta, förnedra och hålla ner.
Det kan ibland vara svårt att hålla reda på vad som är nedsättning och vad som faktiskt är ilska över att bli behandlad på ett nedsättande sätt. Det är också lätt att ta på sig ansvaret för en nedsättning trots att det åligger oss alla att stötta och bära allas svårigheter.

En nedsättning kan ju vara allergi, fobi, psykisk sjukdom, verkningar av hjärnblödningar och hjärtattacker. Att i ett sammanhang döma människor efter kön och förmåga är obehagligt. Ledsamt om Tangon är en sådan verksamhet som behandlar människor nedsättande och samtidigt lära ut hur viktigt det är att lyssna på varandra, kommunicera och dansa tillsammans.

Samma sak gäller våld mellan man och kvinna som också skulle kunna vara en del av kursverksamheterna. Att informera om detta, och att det inte är okej att tvinga eller skada någon annan psykiskt eller fysiskt. Ej heller att behandla andra grymt, elakt, att bara dansa med vissa, låta nybörjare dansa på sidogolv alldeles intill en praktika, utan att få delta.

All mobbing, pennalism, segregation och korruption borde informeras om i kurserna för tango. Arrangörerna borde själva antingen gå kurser i dessa ämnen eller anställa människor som utbildar och bevakar detta.
Att vi låter dansgolven vara platser där människans sämsta sidor tillåts grassera är skamligt!