En mer utvidgad dansare
I dans med mig själv, styr jag inte. Kroppen lever av sig själv, vill andas själv, vill röra sig som den vill. Vill inte tyglas, röra sig logiskt, i sekvens, som man borde som andra vill. Nej, den vill uppgå i, bli vad den hör, dansa fritt, äntligen få tala dans, berika detta språk, finna orden och meningarna. Upphöra att existera som del och det där, vad det nu är som är ett du och jag, ett jag, mig och själv.
Att inte längre vara i världen med delar, att inte längre vara del, utan bara större och mindre. Dansa ensam, och bli större tillsammans, inte som jag, du eller vi, utan som människa. En större eller mindre människa. Där jag ensam har två fötter men som större människa, fyra fötter, som med en stunds gående blir två igen, fast dom är fyra. Och jag rör denna kropp, med en själslig närvaro och hon går, rör sig som Ett, fast hon är två, utan gränser och skillnader.
En större människa i vilken jag försjunker både kroppsligt och själsligt. Många gånger har tanken om hur det känns att vara ett hjärta i kroppen uppstått. En obesvarad tanke. Men nu, med denna förenade kropp och själ kan jag berätta hur det känns, att släppa taget, liksom bli ett hjärta i detta alldeles nyss delade, och nu förenade. En ny balans med fyra fötter, eller två, där det förut varit en. Lutningar som inte tidigare varit möjliga finns nu utan svårigheter.
Att känna glädjen inte i mig, inte i dig, inte i oss, utan i den större människan, bestående av en större kropp, en större själ. En större helhet. Med mer muskler, erfarenhet, rikare känslor. Med en kvinnlighet och manlighet som nu inte är utanför utan inom denna större människa. I ett berikande samspel, som ett utsläckande eller blommande. Där en ständig längtan efter dig, är utsläckt, nu förenad inom denna utvidgning.
