En lustiger dans
Ett par tangodansare besökte Tango i sommarkvällen i lördags. Tätt sammanslingrade seglade de stillsamt och njutningsfyllt runt pistan med saliga leenden. När en i paret bytte dansare såg hon genast ointresserad ut, fick en stirrig blick och munnen rak som ett streck. Påtagligt verkar att de har stämt möte för att dansa och att allt annat är ointressant än just deras famn. Han ler stort i ett lite blankt svettigt ansikte när han säger adjö till henne och går. Några minuter senare går hon också fast åt andra hållet. Han har fast sällskap, kanske har dom ett öppet förhållande.
En lustiger dans att vi människor har så mycket falskt inom oss. Verkar som om vi alltid vill ha lite till, och för det, går vi gärna bakom ryggen på andra.
Att alltid vara beredd på ett svek, att bli lurad eller lura andra är oangenämt. Eftersom människor föds och dör, kommer det alltid nya människor till världen som kan luras av de som redan är där.
Alla bidrar vi till samkvämet när vi möts tillsammans. Går vi dit bara för att dansa med en person skapar vi en mindre trevlig stämning. Alla handlingar vi skapar i ett samkväm som sätter självet framför alla andra skapar lidande i gruppen. Att vackert balansera egoism och altruism i gruppen är en konst. Att inte bara omfamna sig själv utan också hela gruppen.
Troligen har den förmågan försvunnit i vår uppväxt när släkten, storfamiljen och familjen mer eller mindre upplösts och istället ersatts av fokus på individen, det vill säga mig själv. Som om hjärtat inte längre står ut med lungorna och vill ha skilsmässa.
Säger inte att jag själv är fri från detta, men jag ser det åtminstone både i mig själv och andra och kan därmed välja vilken väg jag vill gå. Eftersom arrangören väljer att ha dörren vidöppen för allt, kommer också detta fortgå.
En lustiger dans är livet.
