En kramande omfamning
Igår, dansade med tangons drottning. Hon kom så nära, ja, insisterade på att omfamna henne så nära det är möjligt. Hon andades stötsvis, liksom förtrollad. Var tvungen att öppna ögonen och titta efter om det verkligen var hon, men lyckligtvis var det en fantastisk tangodanserska jag dansat med förut. Förundrad gav jag mig hän, lät omfamningen få diktera dansen, lät närheten leda oss. Ja, jag skulle vilja byta subjekt och säga jag, för oss båda, men det låter sig inte riktigt göras. Och inte har jag ett namn för oss, vad vi är tillsammans. Kanske skulle ordet ande fungera. Lät anden leda oss.
Lät anden leda oss. Försökte hitta den omfamning som mest kunde uttrycka hur det kändes. Upplever att våra handflator talade med varandra, ja, nästan tävlade med varandra om det mest uttrycksfulla ömmaste anslaget. Och så den andra handflatan som kan röra sig uppåt och lägga sig över skuldran och upp till axeln. Trycket i högerarmens omslutande, kan variera och visa hur nära jag önskar henne. Och så kinden, kinden som ansluter till hennes, som kan borra sig in, eller vila neutralt vid hennes.
Hur omfamningens förtrollande närhet, hämmar möjligheten att röra sig. Men om tangon är en möjlighet att uttrycka kärleken till människan, oavsett kön, ålder, längd eller utseende, spelar det kanske ingen roll hur den uttrycks. Om den är raffinerad och tekniskt utvecklad. Eller om den är så ömsint och närgången, att ärr mjuknar och hårdhet smälter, blir rännilar och glädje. Ja, jag minns inte slutet på denna tanda, så berörde den mig. Den tog mig bortom mig själv. En tanda att längta efter. En tanda som inte går att skapa, utan endast går att ta emot när den uppstår.
Vet att tandan måste ha upphört, eftersom jag sitter här, men den kunde lika gärna varit en dröm, så verklighetsfrämmande var den. Så oväntad och overklig. Längtar efter dessa tandan, med denna närhet, men det är så svårt att förstå hur de uppstår, om de kan skapas. Är det något att lära sig precis som pivot och boleo, eller är det en egenhet som bara uppstår om man är attraherad, förälskad eller kär. Finns det verkligen en kärlek mellan människor, alla människor, alla tangodansare?
På Praktika Humilde dansade jag med en man, en välkänd sådan. Vi började dansa samtidigt om jag inte minns fel. Till min oerhörda glädje, kunde jag omfamna honom, vara avslappnad och bjuda på acceptans, närhet och glädje, utan att falla i mina egna svarta hål och fördomar. Efter dansen var han lika lika lycklig som jag. Han kanske mer av att få en dans med en man, och jag av att kunna ge en man en stund av närhet och vacker dans. Jag vet ju att jag har mycket svårigheter med mig i livet, men jag har ofta tänkt på dom som något som varit. Men långsamt förstår jag att allt som hänt mig och som jag inte gjort något åt, faktiskt pågår i och runt mig hela tiden. Att den uteblivna kärleken som liten, också är den uteblivna kärleken som vuxen. Hur jag omvandlar det mörka till det ljusa, det frånstötande till det omslutande, det distanserade till det närgångna är något av ett mysterium.
På något sätt är detta viktigare än något annat i mitt liv. Detta att älska och älskas. Detta att få känna ovillkorlig närhet, välvilja, omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap. Detta som jag annars så bitterljuvt jagar genom saker, framgång, karriär, pengar, alkohol, mat, sex, tv-tittande och allt annat som är substitut för ömsesidig och äkta kärlek. Hur en tanda kan vara så värdefull, ge så många insikter, leda till livsgivande och stödjande tankar. Få mig att slappna av, förenas med kropp, själ och ande. Bli än mer som Ett.
