Gick på Danzarin. Önskar mig en slags delad förning, där båda aktivt arbetar för att skapa dansen. Istället är det som om jag måste försöka känna in när hon önskar göra något och samtidigt fylla i med mina egna önskningar. Det är ju rätt lustigt på sätt och vis att bromsa in rörelsen i dansen och ge plats och så stannar allt upp. Lite som att spela tennis med sig själv och då och då få ett inhopp av medspelaren.

En meddansare delade med sig av tanken att aldrig stå stilla, utan alltid ha en rotation eller rörelse i ögonblicket, hur liten och oansenlig den än är.

Roligt med kvinnor och män på varsin sida i rad vid sidan av pistan. Sött med cabeceo och mirada. Kände en viss förvirring över var man sitter när man kommer med sällskap. Men vi satte oss tillsammans på männens sida och ingen sa något, så det var väl okej. Undrar om det inte fanns stolar i närheten av musikanläggningen, där par ev. skulle kunna sitta. Med tanke på att jag gärna dansar neuevo och neo blir dansen lätt yvig och med sparkar, och att detta egentligen inte passar så bra in på Danzarin, men det verkar vara en fin tolerans och acceptans trots allt. Det var ett par där, troligen turister som dansade på sitt eget sätt, vilket var härligt att se.

Dansade även i torsdags på Narcotango. Hörde mig själv säga inombords i dans med en kvinna: Där är hon. Efter några dagar mindes jag en replik i en av Dr. House episoder, närmare bestämt säsong 8, nionde episoden. Tog en evighet att hitta den. En patient säger orden kärleksfullt till sin flickvän: Ahí está ella, där är hon. Intressant med alla fenomen som uppstår i tangon. Men det visade sig ändå som om det var en förutsägelse för något viktigt och intressant. Hur nu min hjärna kunde veta det bara av att se på henne.

Upplever en så stor förvirring i vad som är möjligt i tangon. Efter att ha insett att det sensuella i sexualiteten går att flytta, eller snarare går att uppleva i många områden i livet, är det inget som hindrar dansen att bli djupt sensuell. Om jag går ut och dansar några ggr. i veckan, antingen med samma person, eller dansar med flera andra och upplever ett starkt intimt och sensuellt möte på pistan, är det som om jag har ett förhållande. Ett förhållande med ett kramande som pågår i timmar och som har en stark synkron rörelse och mening.

Vi delar varandras världar, eller snarare sammanfogar våra världar till en ny, i vilken vi blir integrerade inkännande delar. Precis som alla organ i kroppen, kan sägas sova i samrörelse, som får mig att uppstå och bli medveten. Vore alla delar medvetna skulle det förmodligen bli ett eländes kackel och medvetandet skulle falla samman som ett korthus.På något sätt har alla organ fått möjlighet att välja om de vill vara sina egna eller ingå i denna formidabla skapelse som världen är. I erbjudandet verkar ingå att bli försörjd och få uppleva stark kärlek. I utbyte krävs fulländning och fullständig uppgivelse av ego och egna önskningar.

I dansen blir jag ett organ, i ett  väsen som är större, i vilken jag på något sätt somnar, blir mindre ego och mer inkännande genom fulländning. I ett försök att få detta väsen att gå sammantaget, balanserat och vidunderligt varande. Som om jag har en oerhörd längtan, att sammangå, att vara del av, inte bara i paret, utan också familjen, släkten och alla andra konstellationer i samhället. Men detta är inte alltid möjligt på samma sätt som i tangon, eftersom den med största sannolikhet dansas med passion, vilket inte är lika enkelt med allt annat omkring.

Att bli som hjärtat är i kroppen, kräver åratal av övning, och fulländning, inte bara av steg, utan av hela mig själv som varelse. Sannerligen en värdig utmaning och väg genom livet. Att ta emot och ge beröring, vara i en rörlig kram i timmar, stryka mot sensuella punkter i både kropp och själ, kräver ett nytt sätt att tänka. Att det inte är ett förspel utan en akt i sig själv. En möjlighet att nå oanade höjder känslomässigt utan att behöva preventivmedel, aborter, oönskade graviditeter, konflikter och andra svårigheter. Att se meningen med sexualiteten som att få barn med någon som man kan se sig själv få barn med och möjlighet att ta hand om det tillsammans.

Kanske är det lätt att säga för någon som är över sextio år och klar med den delen av livet. Kanske är det också en förklaring till att så många dansar tango som äldre och inte som yngre. Nåväl, detta är en fortgående tankegång i kontakten med den argentinska tangon.

I bakgrunden av tankeprocessen hör jag någon säga att jag dansar med mig själv i tangon, en skymd del av mig själv som inte kroppsligt är kvinnlig men som tydligt finns i själen, som måste finnas där, för att jag överhuvudtaget skall känna igen henne och smälta samman med henne. Att jag egentligen är en halv människa, kanske inte bara halv, utan en fjärdedel eller sextondel, beroende på situation. Att jag till och med kanske är rörlig, i att kunna vara Ett för en stund med mig själv i min ensamhet, och ändå vara Ett, en stund på dansgolvet med en annan människa. En skolning kanske, ett sätt att se på mig själv, som skapar större livskraft och glädje, än denna att jag är något som alla andra skall anpassa sig efter. Att jag är en relativ människa och inte en statisk. Att jag i mötet med andra människor antingen är lika lång, kortare eller längre.

Förresten har jag fått nackproblem av att luta mitt huvud framåt i mötet med kortare dansare, vilket de flesta är. Att sträcka på nacken är som att bli en ensam fyr, två meter upp i himlastormarna.