Två timmar i ljushallen, med en bärbar högtalare denna gång. Samt ett långt samtal om danserfarenheter. Trevligt!
Att dansa med Ursula är inte att dansa som Ett, utan som två. Hon har sin egen väg och den tar hon utan att egentligen vilja dansa mig. Hon dansar sig själv och jag får försöka vara alert och öppen för vart hon tänker ta vägen med ögonen, för jag har svår att känna kommunikationen i överkroppen. Det är en stor skillnad att vara sammankopplade, kunna blunda och ändå hänga med. Än att vara tvungen att se, var hon är på väg.
Stimulerande ändå att få känna på hur det är att, inte bli förd utan vara uppmärksam på hur hon dansar och försöka följa. Intressant med alla dessa sätt att kommunicera. Försöka förstå hur andra önskar dansa. Försöka pussla ihop våra sätt att vara delaktiga till en gemensam dans.
Noterar att jag väljer att dansa med kvinnor som på något sätt attraherar mig. I samtalet med Ursula hörde jag mig själv berätta om att jag för några år sedan slutade att dansa med meddansare som hade tilltalande fysiska företräden och ratade andra. Nu verkar jag dras till meddansare som har tilltalande själsliga företräden. Undrar stilla om det är möjligt att i större utsträckning försöka välja meddansare där dansen är företrädet. Det ena behöver inte utesluta det andra men en harmonisk balans är önskvärd.
