Nästan en månad sen sist. Hur märkligt att träffa någon jag inte känner så mycket mer än till utseendet, och ändå försluta oss oss till den ömmaste av kramar. Hon är lång, mild, vacker, levande, musikalisk och öppen. Att få dansa huvud mot huvud är en exklusivitet i min värld eftersom jag är lång. Att bara möta hennes ögon gör mig lycklig.

Den här gången spelade vi mer tango eftersom dansen tenderar att bli allt mindre tango och allt mer lindyhop av att spela alternativ musik. X är mycket flexibel, ja, hon nästan flyger av sin inre musikalitet och glädje. Hon är mig evigt tacksam för att jag stödjer henne, ger henne frihet att vara den vackra fjäril hon är.

Två timmar försvinner som om det vore kvart. Blev nog inte så mycket klokare men väl mer timid, godhjärtad, mer övertygad om att det bästa i livet är gratis. En märklighet med tango, är att det inte krävs mer än två människor, en någorlunda plan yta, musik i form av ett nynnande hos de två dansande eller en yttre källa av något någorlunda rytmiskt eller taktfast. Kanske den starkaste känslan är tacksamhet, av att få uppleva en så kravlös kärlek.

Fyra timmars tango på en och samma dag. Förstår inte hur jag orkar. Glädjen som uppstår i tangon är nog bränslet.