född 11 december 1890 i Toulouse i Frankrike, död 24 juni 1935, var en enormt populär tangosångare och tangomusikens första superstjärna. Gardel var också skådespelare och uppträdde i och skrev musik till många, främst amerikanska, filmer. Födelseplats och f
ödelseår för Gardel var ett tag omstritt, antingen föddes han den 11 december 1887 i Buenos Aires i Argentina eller den 24 december 1890 i Toulouse i Frankrike.
2012 hittades dock hans födelseattest, vilken bekräftade att han föddes i Toulouse.[3] Han dog i ett flyghaveri utanför Medellín i Colombia på höjden av sin karriär. Med på planet fanns också diktaren och följeslagaren Alfredo Le Pera, även han omkom vid haveriet.
Karriär
Gardel är för många själva symbolen för tangomusiken och som immigrant själv ett barn av den form av musik och dans som växte fram i immigrantkvarteren i Buenos Aires.
Carlos Gardels föddes som Charles Romuald Gardes i Toulouse som son till en okänd fader och Berte Gardes (1865-1943). Enligt Berte Gardes föddes han i Frankrike men kom som tvååring till Argentina och Buenos Aires där han växte upp. Hans namn förspanskades till Carlos Gardel. Det är säkert att han befann sig i Buenoes Aires som sexåring.
Gardel hade en mörk, sensuell barytonröst med stor musikalisk och dramatisk styrka som skapade musikaliska mästerverk. Tillsammans med Alfredo Le Pera skrev Gardel ett antal klassiska tangolåtar ”Mi Buenos Aires Querido”, ”Volver”, ”Por una cabeza.”
Gardel gifte sig aldrig, och än i dag omvärvas han i Argentina dels av en omfattande ryktesbildning vad gäller hans påstådda homosexualitet, dels av ett officiellt förnekande av densamma. Under 1930-talet hade Gardel ett hemligt romantiskt förhållande till Isabel del Valle enligt biografen Simon Collier.
Saxat Wikipedia
Video på Youtube
Learn about the tango composer, Carlos Gardel, and his works & life.
Carlos Gardel: Tangons själ
Tangokompositören Carlos GardelFödd 1890 i Frankrike, Charles Romuald Gardes var son till Berthe Gardes och en oidentifierad far. Oswaldo Barsky, en biograf hävdade att det finns faktiska dokument som bevisar att Gardel var från Frankrike. När han flyttade till Buenos Aires när han bara var liten, fortsatte han att bli en av de främsta
förespråkarna för tango runt om i världen, och hans specialiserade förespråkande av genren resulterade i dess nästan oöverträffade uppgång. Hans liv innebar också omfattande resor och en populär karriär som filmstjärna. Han var mycket eftertraktad i både Latinamerika och Västeuropa innan han dog i en flygolycka år 1935.
Han var välutrustad med en barytonröst och ett uttrycksfullt sångsinne. Hans talang för ballader av en melankolisk ton etablerade den meningsfulla och känslomässiga sidan av tango. Dessutom hade han en känsla för en stilfull livsstil, vilket återspeglades i hans raffinerade vanor, etikett, kläder och mycket mer.
Han blev det idealiska exemplet att följa för många män som kom från ödmjuka rötter. I allt detta gjordes Gardels legend ännu mer fantastisk av historien om att han påstås ha blivit skjuten av en av Che Guevaras män. Han sägs ha haft kulan i lungan under resten av sitt liv eftersom läkarna ansåg att det nödvändiga operationsförfarandet var för riskabelt.
Det finns också berättelser om hans uruguayanska ursprung, med rapporter om att han har tre separata pass för Frankrike, Uruguay och Argentina. Detta var och är fortfarande en fråga för mycket debatt och överläggningar.
Gardel sjöng på barer och marknader och platsen där han bodde tillsammans med sin mamma står idag som ett museum med minnen som mästarens instrument och notblad, olika tidningsutklipp som skildrar hans turnéer och även hans filmaffischer.
Han hade också erfarenhet av att arbeta i operahus från tidig ålder och hans jobb där var att väcka publiken genom applåder. Gardel lärde sig spanska operetter, criollamusik och opera under sin tid där.
Carlos Gardel hade en mycket blygsam utbildning men det orsakade honom knappast några hinder i hans musikaliska karriär, när hans akademiska ansträngningar avslutades i gymnasiet 1906.
Han hade turen att ha fått mentorskap av José Betinotti, som med hänvisning till Gardels vackra röst gav den unga smeknamnet man som ”El Zorzal Criollo”. Gardel fick inte mycket uppmuntran från sin mor i hans musikaliska ambitioner, eftersom hon trodde att detta var en förlorad sak.
Trots detta drev den målmedvetna unge mannen sin dröm och började med att tjäna på att sjunga serenader. Han ändrade sitt namn från Gardes till Gardel år 1910, eftersom han gradvis började komma i förgrunden för bred offentlig berömmelse för sin röst och karisma. Han fick smeknamnet ”El morocho del Abasto”, vilket översätts till ”den mörkhåriga killen från Abasto”.
Det var nästa år, 1911, han träffade José Razzano, som sjöng på El Pelado, ett café i Balvanera. Det var med den här mannen som Gardel bildade en av hans mest populära och långvariga musikaliska relationer, som till en början inkluderade Francisco Martino, en sångare och gitarrist, och även Saúl Salinas, en annan sångare.
Deras första turnéer var inte av nämnvärd framgång, varpå Salinas och Martino lämnade kvartetten. Bland alla dessa uppträdde duon Gardel och Razzano 1913 på Cabaret-Restaurant Armenonville och kallade sig ”Dúo Nacional Gardel-Razzano”.
1914 uppträdde ”Dúo Nacional Gardel-Razzano” på Teatro Nacional i Buenos Aires och andra välkända teatrar över hela Argentina. 1915 lade de till Uruguay och Brasilien till sina turnéer och slutligen, 1917, började Gardel att framföra tango.
Enligt chefen Horacio Torres vid Carlos Gardel-museet representerade Gardel modernismen, inte bara i sina sånger utan också i sättet han levde sitt liv, vilket oundvikligen väckte en sensation på 1920- och 30-talen, som en medelklassinvandrare som hade förändrat tango för alltid. Hans resa som sångare fortsatte när han började träna tango, med hans Mi Noche Triste (1917) på Teatro Empire som hans debuthit.
Mi Noche Triste är en klassisk berättelse idag om en mans passionerade längtan efter sitt livs kärlek, men en som slutar i avslag. Det här styckets karaktär är melankolisk med melodramatiska undertoner, som fångar Buenos Aires publiks sentimentala ton perfekt.
Före Gardels ansträngningar sågs tango ner på som en musikform för de lägre klasserna med en rent instrumentell identitet. Gardel var ansvarig för tangon att ha upplevt en enormt stigande popularitet när Gardel på 1930-talet började spela den globalt.
Dessa turer inkluderade de i själva Argentina och förgrenade sig till andra sydamerikanska nationer, USA och Frankrike. Han började också arbeta i spanskspråkiga filmer, vilket ytterligare slungade honom till superstjärnor.
År 1928 gjorde Gardel sin parisiska debut på Teater Femina, som var för en förmånskonsert med stor uppskattning. Gardel fortsatte så småningom att ha sin
personligt produktionsbolag och distribuerade även totalt 10 filmer med Paramount Pictures. Detta förhållande mellan Gardel och Paramount Pictures innebar också att han turnerade världen över, där mycket filminspelningar ägde rum i Paris. Alfredo Le Pera skrev texterna för att tillgodose en spansk eller latinsk publik för filmerna, vilket gjorde slut på det traditionella monopolet på lunfardo-dialekten att skriva en tango. Le Pera och Gardel arbetade tillsammans på ett antal projekt, framför allt på en av den senares mest kända låtar, Mi Buenos Aires Querido.
Han reste till Spanien, Frankrike och Italien och spelade även in sin debutfilm ”Luces de Buenos Aires” 1931. Han uppträdde också på platser som London, Berlin och Wien, och bekantade sig till och med med den store skådespelaren Charlie Chaplin.
Hans filmer 1933 inkluderar ”Melodía de Arrabal”, ”Espérame” och ”La Casa es Seria”, där sångaren återvänder till sitt hemland i Buenos Aires för sitt sista verk, tangolåten, Madame Ivonne. Efter detta lämnade han Argentina, för att aldrig återvända och uppträdde på NBC Radio, en av USA:s mest populära radiokanaler på den tiden.
”Las Luces de Buenos Aires” 1931, var den första filmen där han kunde prata, där Gardel spelade en gaucho. Filmstjärnan Gardels odödliga bild är som en latinsk älskare som förkroppsligar dygderna av panache och elegans, komplett i kostym, slips och fedora.
De följande åren är ett bevis på hans blomstrande filmkarriär med filmer som ”El Tango en Broadway”, ”Cazadores de Estrellas” & ”Cuesta Abajo” från 1934, och ”El Día Que Me Quieras” och ”Tango Bar”, också av 1935.
Gardel var smart och insiktsfull nog att uppträda med den elektriska mikrofonen, vilket var ovanligt för sin tid. Flera skivbolag har producerat hans musik under årtiondena och en av hans bästa, Por una Cabeza (1935), var så populär även efter ett halvt sekel att den fanns med som en del av många 90-talsfilmsoundtracks.
Carlos Gardel och Le Pera dog i en flygolycka när de promotade sin sista film ”El día que me quieras”. Incidenten inträffade under starten på en colombiansk flygplats 1935. Gardels kropp flyttades över New York, Colombia, Montevideo, Rio de Janeiro och slutligen till Buenos Aires.
Många människor sörjde den enorma förlusten med gatuprocessioner och han begravdes i Chacarita, tillsammans med sin mamma. Den argentinske presidenten Néstor Kirchner förklarade gravplatsen som ett nationalmonument, och beundrare runt om i världen skickar minnestavlor som ett tecken på sin kärlek och vördnad.
Idag, över 80 år senare, är Carlos Gardel lika närvarande hos oss som han var före sin alltför tidiga bortgång, i sitt arbete, i sin tango. Som en inspiration för världen, med sin ödmjuka början på att nå toppen av musikalisk stjärnstatus, fortsätter han att vara en ledstjärna för att drömmar går i uppfyllelse om du är begåvad och beslutsam.
Fansen fortsätter att respektera och älska hans arbete, och många tänder ofta en cigarett och stoppar in den mellan fingrarna på Gardels bronsstaty, tillsammans med en ros i slaget.
Saxat Galaxy Music Notes