Tänk om jag missuppfattat allt, eller åtminstone delvis. Att jag på något sätt utgått från att Tangon i allmänhet är en dans i vilken jag kan njuta, njuta så mycket jag kan.
Tänk om det finns en slags bastango, en tango som funkar med alla. Och sen finns det varierande grader av mystango. Om jag utgår från att jag alltid vill ha den högsta formen av mystango, att det är vad jag alltid strävar efter så försvinner ju all annan tango, det vill säga den tango jag kan dansa med alla. Ungefär som om alla möten med människor alltid måste vara superintressanta och givande. Där alla andra samtal väljs bort, som lite kallprat om väder och vind t.ex.
Mystangon behöver ju inte försvinna utan utförs ju endast med de som vill göra det, alla andra dansar jag bastango med. Verkar ju mycket klarsynt nu när jag skriver det men tittar jag bakåt så har jag nog mest sökt och önskat den ”bästa” dansen.
Känner mig blockerad av dessa insikter. Den att alltid vara beredd att dansa bastango med alla. Den att även kunna dansa med alla som människor och inte som kön. Med alla menar jag också män. Att kunna dansa med alla sorters människor, kunna dansa bastango med alla sorters människor. Och inte sortera bort, undvika eller ”tänka ner” andra människor. Detta betyder inte att jag behöver sluta dansa mystango med valfri människa , men det betyder att jag inte kan sortera. Jag anpassar mig helt enkelt efter situation och människa.
Jag blir helt enkelt en tangodansare som kan dansa med alla, som kan anpassa mig till alla, som inte sorterar, grupperar eller exkluderar. Vill jag, eller någon annan något mer, så är jag välkommen att bjuda in till en dans på två, eller på flera i en privat tango, eller så får jag snällt vänta till den människan kommer i min famn på denna milonga eller nästa.
Dom här tankarna är nog de svåraste jag mött under alla år av tango.
Att som dansare kunna dansa med alla, oavsett kön, kunnande, sätt att dansa, omfång, längd och utseende. Alla borde kunna dansa en sorts bastango i vilken alla kan mötas, precis som vi alla i Sverige kan tala svenska. Om alla skulle tala olika språk, och alla dessutom hävda att om vi skulle tala ett gemensamt språk så skulle det vara just deras. Det är ju också en otroligt besvärande egenskap i all samvaro och grupper, att försöka få gruppen att vara sådan att det passar just mig, istället för att försöka hitta den nivå vi alla kan vara på samtidigt.
Inget förhindrar att vi talar med en annan på vårt eget språk, eller varför inte med flera, men när vi är i den stora gruppen så försöker vi självklart tala ett språk som alla kan förstå. Kan vi inte det så lär vi oss det så fort som möjligt, för vad har vi annars i gruppen att göra. Då har vi ju gått vilse. En grupp kan ju omöjligt vara en människas domän. Som om alla människor i gruppen av dansare skall anpassa sig efter den.
Jag förstår att dessa tankar är störande eftersom de inte bara gäller i dansen utan i alla grupper, även i samhället. Att gå in i det allmänna och exkludera, utnyttja, bara tänka på sig själv, sin familj, sin grupp, eller vänner, låta andra betala och göra skitjobbet, nedvärdera andra, mobba, ljuga, tala maktspråk, utöva makt och så vidare är inte ett speciellt trevligt sätt att agera i grupp, vare sig det är i ett danssammanhang eller i samhället.
Att försöka skapa förändring genom att vara snäll och förnuftig verkar inte fungera. På något sätt behövs instrument för att göra sig hörd, få möjlighet att argumentera och kunna slå tillbaka på de som är hårdhänta, fräcka och till och med farliga.
På något sätt är det som om jag vaknar upp som en mer ”mogen människa” som om alla händelser i tangon visar vägen in i något nytt, kanske som en politiskt uppvaknande människa, eller en mer medveten människa överhuvudtaget. Jag skolas i att möta till och med fysiska hot från en arrangör, för att jag vågar säga ifrån, att våga stå upp för vad jag tror är allas bästa, inte bara för en individ, ett fåtal eller en gruppering. Att hitta den minsta gemensamma nämnaren i en grupp i vilken jag ingår verkar oerhört betydelsefullt.
Den minsta gemensamma nämnaren. I tangon är det som om vi glömmer bort människan. Att människan är nummer ett i alla verksamheter, och att inget kan gå före henne. Människans behov behöver alltid tillgodoses i alla gruppsammanhang, ja, innan vi ens börjar tala om vad vi vill göra tillsammans. Finns det inte möjlighet att gå på toa, eller något att äta så finns inte heller någon möjlighet att samarbeta. Allas behov i gruppen behöver tillgodoses, även i Tangon. Att komma mig själv och alla till mötes i en grupp i vilken jag ingår är en utmaning.
Att lära mig tänka i grupp, att sluta tänka på att alla andra skall anpassa sig efter mig, och istället tänka på vad vi alla behöver är ett stort steg framåt. Att ge till den som skriker högst, hotar med våld, tänker bara på sig själv är en väg till lidande för gruppen. Att ständigt stå upp för alla, i en grupp är viktigt. Kan jag inte det, så lämnar jag helt enkelt gruppen och gör något helt för mig själv.
Att tänka på förskrivandet av smärtstillande medel i detta sammanhang är ju påfallande. Om en samling människor skor sig på andra och låter dessa lida, så är det ju väldigt fiffigt att försöka få lidandet att försvinna med dessa medel så att förtrycket kan fortsätta.
