Innehållsförteckning
Att leva fullständigt
Att leva kan vara funktionellt eller så kan man leva fullständigt i varje handling.
På så många sätt har jag dött delvis, så många händelser som lett till vägval som inte varit levande. Val som varit minst smärtsamma. Val som jag upprepar. Det har i en mening inte hänt utan det händer. Vad jag råkar ut för är något som jag fortsätter råka ut för tills jag ändrar det. Det kan med andra ord inte vara i dåtid, utan måste vara i nutid. Vore det inte så skulle det vara helt meningslöst att ta upp.
Det är ju ett karma, att råka ut för något och sedan upprepa det tills jag ändrar mitt mönster. Någonting kan ha en början historiskt, men för att det skall påverka mig behöver det vara aktuellt. Mitt karma är vad jag upprepar varje dag med mina handlingar, genom att stanna kvar i ett förhållande, eller lämna det. Eller äta något som jag mår bra eller dåligt av. Varje dag är en serie handlingar i vilken jag påverkar världen. Varje steg, varje ord, varje inköp, ja alla handlingar påverkar och är beslut som jag tar medvetet eller omedvetet.
Jag kan dansa som en död och jag kan dansa som en levande. Om jag är stel, är jag i en mening delvis död och denna död kan ofta återfödas. Den förlorade rörligheten kan tränas upp och återbördas. Handlar inte bibeln om det, att bli levande i livet, att på många sätt vara levande död. Så mycket som är avstängt, skadat, sårat, ärrat, förlamat och stelt. Det är alla små dödar som vi kan beliva med handlingar som att säga förlåt, som att ta ansvar och återställa det döda, till att bli levande.
Att göra något som intresserar, brinna för det, känna det, tänka det, låta världen strömma igenom, vara tillsammans med strömmen, precis som en levande tango och leva ut det genom handlingar. Att dansa en levande tango med allt är i sanning ett kärleksfullt förhållande. Att ständigt bjuda in till ett steg tillsammans, vänta tills hon tar det eller själv bli bjuden att ta ett steg.
Igår undrade någon på radion om vi verkligen skulle bli nekade av sankte Per för att vi tillhör fel religion. För mig är varje dag ett förnekande från och till andra. Varje dag är en prövning av andra och av mig. Varje handling jag utför med ord, rörelser, ja till och med genom att välja att vara passiv, påverkar världen. Varje handling är som att rösta i ett politiskt val, men ett val jag utför hela tiden, där mitt mål inte är funktionellt utan levande. Ett val som kan göras medvetet eller omedvetet.
Om jag försöker att se varje handling medvetet, ta ansvar för den och säga förlåt om jag misslyckas med min intention att älska allt. Att i varje handling välja att återföda vad som är dött, att i varje handling söka balansen mellan helheten och delarna.
Tangon har visat mig att närvaron kan vara som Ett. Det vill säga att jag inte känner mig delad, utan hel. Att jag för 12 minuter känner mig befriad från konflikter mellan kännande och tänkande, mellan du och jag, att det finns ett ETT, att det finns ett helt.
Det finns ingen stagnation i tangon. Visst kan jag för ett ögonblick stanna upp men detta måste genast kompenseras av en snabbare rörelse för att återfå platsen i det snurrande hjulet av par som motsols rör sig på pisten. Det finns ingen stagnation i livet, visst kan jag bromsa in men det leder alltid till att hastigheten behöver ökas för att komma ifatt.
Jag kan stänga av mina känslor och på det viset döda halva min själ. Jag kan likrikta mitt tänkande och på det viset döda mitt levande tankeliv. Allt vad jag kallar mitt, är i själva verket världen som strömmar genom mig, precis som vattnet jag dricker, rinner tankar och känslor genom mig. Vad jag kan göra med allt detta strömmande är att vilja. Jag kan vilja att hålla andan för en kort stund. Jag kan välja att inte känna mina egna eller andras känslor och döda mig själv, bli en zombie, maskinartad och stel.
I tangon finns bara det mänskliga. Det behövs inget annat än en eller två människor för att dansa den. Vi kan tillsammans eller var för sig nynna melodin till vilken vi dansar. Det spelar ingen roll med vem vi dansar, man eller kvinna, ung eller gammal, ful eller snygg, lång eller kort. I dansen finns ett naturligt känsloregister tillgängligt för vem som helst att uppleva. Ett känsloregister vi föds med, som vi delar med våra föräldrar eller vad som helst levande som finns närvarande när vi föds. Som vi sedan har inom oss i förhållande till allt, men som vi kan skolas till att döda.
Jag gissar att Jesus helt enkelt var en oerhört levande människa som med sin blotta närvaro kunde påverka en annan människas avstängdheter, själsliga förlamningar och allt annat som kan vara delvis dött men fortfarande möjligt att återföda. Vi har andra ord för det, som terapi och vård, men det är intressant att tolka en religion, ur ett död i livet perspektiv, istället för att grubbla över vad som händer efter döden. Hur vi än vrider och vänder på det, består världen, fast vi lever och dör. Vad jag är och har, tillhör världen och är mindre intressant än vad jag som intet kommer tillbaka till.
Vad som är levande är världen med dess miljardtals år, där vi likt blodkropparna i vår egen kropp uppstår gång på gång för att hålla världen igång, precis som blodkropparna som bär oss några dagar. Där vi får allt när vi föds, och där vi förlorar allt när vi dör, eftersom allt stannar i världen.
Kroppen är blodkropparnas hemvist, till vilka de föds och dör, men kroppen de ingår i, den består, i en för blodkroppen obegriplig tidsrymd. För mig är tidsrymden i samhällskroppen obegriplig, liksom naturkroppen. I varat sen tidens begynnelse, drunknar jag.
Jag är blott något oerhört tunt, i princip ett intet som kläds i världen när jag föds, och lämnar den i min sista suck för att åter bli något oerhört tunt, ett i princip intet. Av det skälet är det inte längre mitt liv som är ett centrum, utan livet som finns i världen, det liv som består och till vilken intet återvänder och kläs. Därför bör jag med mina handlingar skapa så mycket kärlek jag kan, för vi kommer alla återvända till denna värld, som något mycket tunt, som ett intet, för att leva, handla och förändra. Blomman i mitt liv är inte jag, utan den skapelse vilket världen är, till vilken jag kommer naken, inte bara kroppsligt.
Jag skall intet ta med mig när jag går men när jag kommer, skall allt givas mig. Detta gäller inte enbart det fysiska, utan allt, själen, anden, ja allt, utom detta obegripliga intet vilket också är, vilket också finns, även fast vi inte förstår dess varande.
Vad är då meningen med tangon? Vad är meningen med konsten? Att få en upplevelse?
Om tangon handlar om att få möjlighet att uppleva, och att upplevelsen inte har några gränser, att tangon kan ge alla eller vissa, upplevelser som är ofattbara. Om tangon skapar en uppfyllande paradisisk känsla, som också kan tillkämpas i det vardagliga genom att lönejobba och köpa upplevelser, där det i en förlängning måste innebära att jorden oåterkalleligt förstörs, verkar det förnuftigt att minska sina köpta upplevelser till förmån för konstens upplevelser som kan ge starkare upplevelser än de köpta och dessutom låta Naturen bestå. I någon mening är vad som finns i mig, något som finns i världen och något som finns i världen, finns i mig. Sophögarna och miljöförstöringen finns därmed i mig och kärleken jag känner i livet och i tangon finns därmed i världen.
Återfödelse är ett faktum för den som vill bli mer levande i livet men en dröm för den som tror på det efter den slutgiltiga döden.
Att gå
Att gå, kan vara funktionellt för att ta hjärnan från ett ställe till ett annat, eller att leva fullständigt i varje rörelse. Att gå naturligt är att vara avslappnad, harmonisk, balanserad och väl avvägd.
Att gå framåtböjd är att förhindra möjligheten att snurra runt sig själv balanserat. Att vara stel och därmed oftast rädd, är att stoppa möjligheten att kommunicera. Hur vi går ensamma är också hur vi går tillsammans. En kropp som går med fötterna men inte med överkroppen är svår att dansa med, eftersom alla de signaler som talar om vad den andra personen gör med sin underkropp saknas. Varje rörelse i underkroppen behöver speglas i överkroppen och gör det naturligt om vi är avslappnade, balanserade och harmoniska.
Tangon förändrade mitt liv. Det känns som om det är något fel på mig eftersom jag så envist vill förena mitt liv med tangon, som om tangon kan berätta något för mitt övriga liv som är så väsentligt. Genom att öva tango och förstå tango så förbättras mitt liv. För allt som förhindrar tangon är också vad som förhindrar mig att leva.
Tangon är en möjlighet att känna, känna starkt,
i något som är näst intill fulländat, våra kroppar. I tusentals år har våra kroppar övat sig till alla de färdigheter vi har idag. En gåva som inte liknar någon annan. Men vi kan hålla tillbaka, sitta sönder oss, begränsa oss, stänga av eller ner oss själva, fokusera på något, så mycket, att vi har sönder våra kroppar för att vi inte lyssnar på smärta och irritation om att den håller på att gå sönder.
Tangon belivar.
När jag dansar tango så blir jag medveten om allt som förhindrar mig att röra mig fritt både kroppsligt, själsligt och andligt. Tangon tycks innehålla förmågan att medvetandegöra allt som stoppar mig från att leva ett underbart och kärleksfullt liv. Den tycks visa mig vad som är riktig kärlek mellan människor och hur vi kan foga oss samman i ett samarbete som inte liknar någonting annat. Tango är magiskt tills man förstår hemligheten bakom samarbetet, tills man upplever vad kroppen åstadkommit efter tusentals år av träning.
Tangon går rakt in i det mänskliga.
Hon är som den starkaste och nyttigaste av vitaminer. Hon är ren kärlek. Hon behöver inte mer än en eller två kroppar, ett golv och en takt, sen kan hon utövas och hon bjuder på känslor som är paradisiska.
Jag förstår att tangon är revolutionär, inte på grund av sex utan på grund av alla de känslor som blir tillgängliga mellan människor, den kärlek som blir möjlig att känna för sig själv och andra. Tangon tycks ta oss tillbaka till den tid som fanns innan puberteten när en kram inte var något annat än den varmaste av förtroenden, en möjlighet att få sammansmälta med en annan människa utan att blanda in underlivet.
Tangon visar att det finns en känslovärld i mötet med andra människor som inte behöver vara sexuell men som ändå bjuder på starkare känslor och upplevelser än det sexuella. Det är i sanning en revolution och något som kan vända upp och ner på en människa, ett par, en samling människor och ett samhälle.
Att dansa tango är att vara revolutionär, att uppmuntra den kärlek som finns mellan människor.
Dans
Glöm inte att separationen fortfarande påverkar dansen. Först när såret är läkt och bearbetat kan en högre glädje uppnås.
Tangon är vägen och sanningen i mitt liv. Hens famn är mjuk, tillåtande och för mig alltid närmare tillvarons mitt, där kärleken glöder på ett alldeles speciellt sätt. Den tango jag dansar är inte bara ett steg, utan sker också i ett speciellt rum i vilken en kontakt förmedlas till en annan tillvaro. Detta rum är inte bara det som min kropp besöker utan också ett osynligt rum som uppstår i omfamningen. Ett gränslöst, tidlöst och varmt rum där närheten till andra människor är naturlig och en självklar förutsättning för samvaro.
”I tangon blir jag mig själv, den jag hemligen är och den jag önskar vara.”
:
Vad jag känner i varje ögonblick är lika essentiellt som att andas. Känslolivet är en kontakt med ett väsen inom mig som förmedlar vad jag behöver. Likt känslan av att vara törstig, så är den allmänna känslan av glädje och intresse viktiga för mitt liv. Andra känslor som ångest och depression är ett samtal som hjälper mig att hålla mig frisk och hitta en livskraftig plats i livet.
Av någon anledning är mina känslor ofta nedtryckta av mina och andras tankar om hur livet bör levas. Tankar som skapar ångest och depression, som om känslorna antingen skall underordnas tankarna eller helt enkelt raderas. Märkligt nog behandlas Naturen på samma sätt, den trängs undan, förgiftas, underordnas tankar om ekonomi och teknisk utveckling. Djur utrotas, decimeras eller trängs undan precis som vi gör med våra egna känslor. Är det en slump eller finns det ett samband. Är det djuret i oss själva som vi tränger undan?
Tango Helheten har i sin kärna, inte bara en intellektuell spegling av tango utan också teorin och upplevelsen av en kurs i gruppdynamik och ledarskap. Detta gör Tango Helheten mer avancerad och meningsfull i den mening att den förmedlar inte bara hur man dansar tango med kroppen utan också en psykisk kunskap om tango, om människan som par, familj och släkt. I Tango Helheten finns möjligheten att prova på andra sätt att vara och nya sätt att kommunicera med andra, där nya upplevelser kan bli förebilden för livet i sin helhet.
Tanken är att undersöka hur det är att dansa i en mindre grupp istället för att enbart fokusera på individen, paret och den större gruppen i praktikan och milongan.
En grupp som stöttar och utbildar varandra, som vågar luta sig mot att tillit är vad som behövs för att växa i tangon. Att tro att tangon går att lära sig precis som vi en gång lärde oss att gå.
Vi söker musik som vi alla i gruppen tycker om. Vi gör våra möten till intressanta och varma tillställningar
Vi ser det som självklart att de som ansluter har en lust att arbeta i grupp, dansa med alla följare som förare och tvärtom. Har humana värderingar, har tid att mötas kontinuerligt och är beredda att lösa konflikter till allas bästa.
Grundtankar
Min tanke är att vi istället för att som dansare börja i en kurs där gruppen bara varar så länge kursen varar, bildar en egen grupp, en grupp som dansaren tillhör bortom kurser, praktikor och milongor, att istället för att vara antingen singlar som går ut var och en för sig, eller par som går ut och dansar, är vi en grupp som dansar. En grupp som kan ses varhelst där det finns ett golv att dansa på. I vårt fall är det en festlokal i en bostadsförening på södermalm. Har någon fri tillgång till en lokal kostar det ingenting.
Min tolkning av tangon är att den i sin kärna handlar om Ett. Vi kan dansa ensamma för att bli bekanta med vår egen balans, för att kunna göra både ochos och giros utan stöd. När vi dansar tillsammans med någon så är strävan att bli som Ett. Att vi rör oss så att det känns som om vi är ett och att någon utifrån upplever det, att vi är som en människa. Detsamma gäller även gruppen. Att vi som dansare på golvet formar ett väsen. Vi håller jämna avstånd till varandra och kommunicerar med varandra av det skälet. Precis som discjockeyn försöker hitta dansarnas ”själsliga läge” och försöker anpassa musiken till den, försöker vi som grupp hitta varandra och stämningen.
Vi försöker med andra ord att alltid dansa som Ett. Med denna tolkning blir det en ny devis ”It takes one to tango”. En devis som innehåller en hemlighet.
Vi bildar mindre grupper i vilka vi känner oss bekväma och förtroliga. Där fokus ligger på att samarbeta och kommunicera, skapa tillit och utveckling. Där det sociala ligger som fokus och själva dansen som ett uttryck för det sociala. Vi strävar efter att omsluta varandra med glädje, stöd och tillhörighet för att växa tillsammans i tangon.
Om vi får ihop några grupper kan vi en gång i månaden eller så ofta vi vill, samla dessa grupper till en milonga, som då har ett starkt stöd i tillhörigheten till sin egen lilla grupp. En milonga som blir en varm tillställning, där vi får möjlighet att socialisera, bygga vänskaper på ett helt annat sätt än idag. En trygghet i gruppen som gör att vi kan ta emot nybörjare och gäster med en helt annan värme och nyfikenhet.
Tanken är också att känna glädje i första hand, istället för att sträva efter en viss höjd i tangon innan man får vara med. Att vi delar intresset och passionen för tangon.
Vi lär oss att dansa båda rollerna för att på det sättet stävja obalansen mellan förare och följare. Kan vi med trygghet och glädje dansa både som förare och följare på den nivå vi är, spelar det ingen roll hur många förare och följare det är på en tillställning. Kan vi också uppnå enhetstanken så behöver vi inte fokusera alls på att dansa som förare och följare utan istället enbart fokusera på att röra oss som Ett, ett Ett som också kan växa till att omfamna alla andra par, hela lokalen och musiken. En känsla av att vara Ett med allt omkring sig, vilket gör att tiden faktiskt stannar, eftersom det inte finns en upplevelse av att delarna rör sig i förhållande till varandra.
I den upplevelsen stiger också en oändlig värme fram, märkligt nog, som om livet alltid försöker få oss att samarbeta och bilda allt mer komplexa och välfungerande varelser och grupper.
Vi delar varandras kunskap i tangon. Vi delar vad vi kan med varandra och växer på det sättet tillsammans. Vi samarbetar som grupp och när vi behöver kunskap för att komma vidare kan någon av oss gå in och dela den, som en ledare för gruppen. När gruppen fattat galoppen stiger man ner och blir deltagare igen. Gruppen kan också bjuda in ”kunskap” genom litteratur, hemsidor, video, Youtube eller varför inte bjuda in en duktig tangolärare på en privat grupplektion.
Inte bara tangolärare kan bjudas in utan också musiker. Det finns åtminstone en som jag känner till som längtar efter att få spela till andras dans. Tror att det finns många som vill men inte vågar på grund av de höga kraven. De här små grupperna skulle kunna vara en vagga inte bara för dansarna utan också musikerna. Där dansarna och musikerna skulle kunna bindas samman på ett helt annat sätt än idag. Att få dansa till levande musik är enastående, även fast det är en enda musiker. En musiker känner av gruppen på ett helt annat sätt än en diskjockey med dator.
För att detta skall fungera kan det behövas en förståelse för hur grupper fungerar, en förståelse vi kan utforska tillsammans inom den finaste av omfamningar och närhet, tangon.
Vad vi inte vågar att göra i det vardagliga, eller vad som inte låter sig göras i det vardagliga kan möjliggöras i Tango Helheten. Det är oerhört viktigt att få känna på vad vi tänker, att få uppleva vad vi kanske inte tror är möjligt.
