Tänk om det inte finns ett sätt att dansa tango, utan lika många som det finns dansare. Att Tangon har en karaktäristika som behöver förstås och uttryckas. Resten handlar om att förhandla, acceptera och ibland stå ut med en dans.

Vad jag också kan göra är att visa min nästa all omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap som går att uppbringa. På det sättet omsluta henne och därmed göra henne fri att vara sig själv. Nu brast jag i gråt. Tänk om det är så att vi alla är älskvärda människor, men vi är vingklippta på så många sätt, och lärt oss att försvara och skydda oss efter stränga förhållningsregler, övergrepp, otrygghet, ja, allt omänskligt som kan hända en människa. Om jag kan träna inte bara stegen utan hjärtats förmåga att omfamna, och varsamt omforma min tanke-trädgård.

Kan jag vara fri, att dansa, utan dessa förmågor och platser?

Vet av erfarenhet i dans med män, yngre, äldre, invandrare och hen, att dansen kan vara lika uttrycksfull, sensuell och glädjande som med en kvinna. Ur mitt perspektiv spelar det ingen roll vem meddansaren är. Dansen kan om hjärtat är öppet och tankarna tillåtande omfamna vem som helst. Även nybörjarna, som är tangons barn. Likt barnen i familjen som ännu inte förmår vara på de vuxnas nivå, men vi har inga problem med att leka med våra barn ändå. Tangon innehåller den plikten och kärleken att dansa med de som inte dansar som vi ännu. Detsamma gäller de som har svårt att hitta in i tangon av andra anledningar. Tangon behöver omfamna oss alla och vi har alla ett ansvar, en plikt, förhoppningsvis ett hjärta och en vacker tanke-trädgård av ljuvliga tankar.