Att dansa med alla
Att dansa med alla är en ansträngning. Eftersom mitt ego inte får som det vill. Att omfamna någon som gör precis motsatt som jag, som hänger på min höger arm, är trög som en tung låda, tolkar min förning på ett annat sätt än vad jag avser och många andra svårigheter är besvärande.
Att växla om, att faktiskt försöka hantera denna meddansare som inte gör som jag brukar, eller som inte dansar som mina favoriter, är en utmaning. Lite som att cykla en cykel där hjulet svänger åt höger när jag för styret åt vänster. Märkligt nog går det att lära sig styra en sådan cykel men det tar tid.
Om någon hänger på min arm, liksom nyper fast min arm så att den mer fungerar som en krycka än som ett förslutet revben, är det svårt att få henne att släppa taget. Det kan fungera för ett ögonblick men sedan kommer det tillbaka. Det kan ju bero på att jag gör för svåra saker. Om jag istället går rakt fram men med en rytmiskt intressant form kan möjligen få henne att släppa greppet. Samma sak är det om hennes höger arm blir helt rak, då är hon obekväm Hon kan också vara sådan att hon inte gör någonting alls utan mitt initiativ, vilket innebär att hon helt slutar röra sig om jag gör det.
Att något inte gör som jag önskar eller är van vid är irriterande och jag behöver skola mig själv att finna mig i det. Se det som om jag behöver lära mig köra den här sortens ”bil” med sina egenheter. Hjärnan svarar ofta med irritation om de t.ex. har ändrat i livsmedelsaffären så att varorna blir svåra att hitta. Detsamma gäller i tangon.
Att försöka se av vilken anledning som de flyttat varorna kan vara ett sätt att göra det mindre irriterande, precis som det kan vara intressant att ta reda på hur jag kan anpassa mig för att dansen skall bli mer angenäm. Min förmåga att anpassa mig är ju avgörande i alla möten i världen, Att kunna växla in i ett annat tänkande, i en annan rytm och omfamning. Att dansa kroppar med olika volym är ett måste, eftersom det sker hela tiden i meddansarbytena. Detsamma gäller omfamning och tröghet.
Ibland är det som om meddansaren testar min förmåga att komma henne till mötes genom att göra sig omöjlig. Klarar jag inte testet så förblir hon omöjlig, men anpassar jag mig kan hon plötsligt förändras och bli mer anpassningsbar.
Det är svårare att hålla klaffen och anpassa sig än att öppna munnen och börja tala om rätt och fel, eller att hon skall göra på annat sätt. Håller klaffen allt mer, men försöker att prata mer på praktikan, även fast det också är svårt, eftersom många praktikor dansas som milongor.
