I Söndags, efter Praktika S, stod jag utanför lokalen och väntade på K. En manlig dansare sitter på en stol bredvid. Sneglar på mig och frågar: Är du irriterad på mig?
Överraskad av frågan svarar jag nej och säger sedan att jag tycker att han verkar trevlig, att han dansar fint och har ett fint sällskap.
Han svarar att det är min fru.
Vi skrattar båda två. Så visar sig en tanke, ett litet missförstånd, som vågar möta världen och ställa sig till rätta.
Vi kramar om varandra och skiljs åt. Tänker att det är märkligt att jag frågade den långa kvinnan varför hon inte vill dansa med mig och fick ett uppriktigt svar. Nu frågar han mig och får ett lika uppriktigt och kanske överraskande svar. I båda fallen uppstod mer omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap. Att våga, eller göra sig besväret att ställa en fråga till en meddansare om något som skaver kan ge ett överraskande resultat.
En tidig julklapp! <3
