Älskar inte du alla?

Hennes ord är som en örfil. Att bestiga berg är inte alltid angenämt.

Känner tvivel inför tangon. Många tankar trängs och står i kö för att exekveras. Knäar en smula och upplever mig försvagad. En häftig batalj med Tango 08 finns också i bakgrunden. Med detta i tanken är det inte konstigt om tangon för tillfället känns motig.

Besöker ”Tango i sommarkvällen”. Tvekande, blir en parkbänk i solen en del i närmandet till pistan. Njuter av solskenet och de vackra omgivningarna. Till min förvåning slår sig en kvinnlig dansare ner bredvid. Någon jag haft en del svårigheter med. Vi delar omväxlande tystnad och prat. Hennes semester är ett eldorado av aktiviteter. Hör mig själv säga att Stockholm är så fantastiskt och att växterna på balkongen behöver vatten varje dag. Hon undrar om jag vill ha ett glas vin, men i samma mening hinner hon säga att du dricker inte alkohol va. Nej, svarar jag. Håller hennes plastglas mot bänken när det röda vinet gurglande sveper ner.

En manlig dansare stannar upp och pratar en stund. Han har uppfört sig som ett svin säger han, efter att ha gjort en resa som förändrade allting. Några gånger har han försäkrat mig om att han älskar mig, särskilt om jag varit arg eller sårad. Ja, inte som man, 🙂 , utan som människa. Han är nog också en människa som älskar alla.

En annan man kommer fram och undrar om jag är Michel. Svarar ja vilket får honom att brista ut i beröm för hemsidan. I alla sammanhang som rör hemsidan förväntar jag mig kritik så hans ord överraskar och jag sitter lite förlägen när hans ryggtavla försvinner mot pistan.

Samlar ihop mig. Byter skor.

Möter Annicas blick. Hon ser besviken ut. Tanja tittar åt alla andra håll än mitt. En yngre dansare möter också min blick, neutralt, möjligen lite undrande. Tänker att ingen vill dansa med mig, samtidigt som jag vet att det inte är dansarnas vilja jag möter, utan min egen. Jag tvivlar på tangon och dansarna. Möter också någon annans blick, men just nu finns inte hennes ansikte i minnet. Märkligt!

Får mig att tänka på morgonens dröm. En kvinna sträcker sig efter tändstickorna ovanpå ett skåp. Vill hjälpa henne. Samtidigt packas väskan. Får inte bo kvar här längre.
Aldos ord: Du leker med elden är lätt att förknippa med tändstickorna. Och väskan som packas är inte svårt att associera till att något är på väg att ta slut och något nytt är i görningen.

Mannen som tidigare berömde hemsidan kommer tillbaka och slår sig ner bredvid. Tänker att åh nej, nu blir det jobbigt. På något sätt har mannen läst in något från hemsidan som han nu vill besvara. Han vill visa mig något. Går och hämtar sin telefon och visar mig följande text:

Earth’s crammed with heaven,
And every common bush afire with God:
But only he who sees, takes off his shoes;
The rest sit round it, and pluck blackberries,
And daub their natural faces unaware
More and more, from the first similitude.

Han uttrycker en näst intill brinnande kärlek, nästan en dyrkan. Har svårt att höra vad han säger eftersom Jessica spelar musiken högt. Men vartannat ord går in och med hjälp av helheten kan jag ändå följa hans sammanhang.

Hemsidan har ett speglande som hans närmande innehåller. Han berättar en del av sitt livs historia, delvis på grund av att jag är nyfiken på vem han är, men han har också ett eget driv att berätta något. Försöker koppla vad han säger till hemsidan och frågar också vad hemsidan har att göra med vad han säger, men jag får inget förståeligt svar.

Överraskas av att Tangon innehåller även annan dans. Något jag aldrig annars är öppen för eftersom jag ständigt befinner mig på pistan. Men nu, i detta tvivel är jag tillgänglig för de som vill kontakta mig.

Han berättar om sitt lidande och sitt sökande. Frågar honom om han skriver, har hemsida, uttrycker sig på något sätt i förhållande till allt han tar in. Det gör han inte. Kanske är det därför han söker upp mig. Han är så full av något som han vill dela. Han ser mycket sympatisk ut, oerhört snäll, mjuk, ja ömsint.

Så här dagen efter tänker jag att han är en ängel. Han försöker säga mig något som hemsidan väcker i honom. Tänker naturligtvis först att han vill ha något, men vid närmare eftertanke lyckas jag komma in i att han vill ge något. Den engelska texten är en spegling av mina upplevelser och tankar. Vi vaknar alla i paradiset varje dag, och till kvällen har vi förstört det.

Den som betraktar en buske och sedan vänder sina ögon mot det människoskapande skall snart bli varse skillnaden. Detta att busken lever inifrån, och bron av cement vittrar utifrån.

Textens två sista meningar är svåra att översätta. Google translate ger följande förslag: Och dubba deras naturliga ansikten omedvetna Mer och mer, från den första liknelsen. En översättning som inte gör saken bättre. Daub = belägga eller smeta
Similitude = likhet
unaware = ovetande

Och belägger deras naturliga ansikten omedvetet
Längre och längre ifrån sitt ursprung.

Huvudmeningen med texten är väl att sitta framför något heligt, en gudomlig närvaro, och inte se något annat än vad den skänker. Något jag sväljer med självklarhet och utan tacksamhet. Något som också berörs i Kabbalan, där Gud sägs ge och ge, och människan ta emot. I vilken människan behöver skapa sig en medvetenhet om att hon är en mottagare och bör göra sig själv mer tacksam och själv givande. Att vara som en knarkare och bara be om mer för att komma till paradiset, står i skarp kontrast till att vara tacksam över vad jag får, och alltid vara beredd att ge till alla. Ett paradis som inte uppstår efter döden utan här och nu, i vinst på bostadsrätter, nya kök, nya bilar och utlandsresor. Att till varje pris skapa sig ett paradis här och nu, utan att bry sig om den död som sprider sig som en löpeld över jorden som resultat.

Mannen med dikten berättar också om sitt lidande. Märkligt nog syns det inte på honom. Han har uppenbarligen lyckats omvandla lidandet, balansera det och göra det till glädje. En bedrift…
Skillnaden mellan en sjukvård vars mål är att återställa funktionen för att kunna arbeta, och om detta inte fungerar söva eller stänga av en människa, och en fader som i omsorg håller om sitt barn är himmelsvid. Något som blir tydligare om vi skulle lämna bort våra barn till sjukvården när de är små och tro att de skulle bli människor. Än så längre går det inte att köpa eller sälja naturlig kärlek.

Älska. Ett komplicerat ord, i vilket mycket ryms. För att kunna göra ordet hanterligt har jag översatt det till omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap. Fyra ord som kan ratificera ordet älska. Användas för att klargöra om älskandet är närvarande. Om någon säger sig älska mig, kan jag använda orden för att se om jag känner mig älskad. Är jag visad omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap är jag med stor säkerhet älskad.

Inser att jag satt mig på Tanjas plats när jag sträckte mig efter godiset som placerats på räcket runt pistan. Förundras över kroppens påhitt och medvetenhet och min egen omedvetenhet. Flyttar mig inte.

Dansar några tandor med mirada som initiation. Alla med ett slags tvivel på mig själv, där orden ”allt är mitt fel” och ”allt är din förtjänst” som ledord. För den som alltid gör sig mer älskvärd finns inga begränsningar i vad som kan förlåtas. Näst sista tandan blir jag uppbjuden rent fysiskt, vilket leder till den finaste tandan under kvällen. Hon säger att hon minns mig efter första låten. Från dansen i Kulturhuset. Efter andra låten, att hon tycker att jag dansar bra. Säger till henne att det inte är jag, utan vi som dansar bra tillsammans. Tvivlet viker för en stund undan.

Sista tandan ebbar ut. Byter skor. Mina tankar att inte längre involvera mig i något annat än dans, får mig att gå raka vägen till cykeln. Stiga upp, trampa rakt ut i närvaron av annat. Passerar en dansare på grusvägen och ropar hej eftersom hon vänder sig mot mig. Ensamheten är påtaglig men den berör mig inte eftersom numera finns alltid något närvarande inom mig som sällskap.

Tänk om, detta inre sällskap vore en hasselnöt och jag svårt allergisk mot just hasselnöt.
Tänk om, detta inre ständigt gråter plågad av varje dags svårigheter och jag svårt allergisk mot gråt.
Tänk om, detta inre ständigt är argt, irriterat på allt, och jag svårt allergisk mot ilska.
Tänk om, detta inre är min bästa vän, och jag förskjuter hen av alla möjliga olika anledningar.
Och ni, alla som läser och dansar med mig, är mina bästa vänner men jag förmår inte omfamna er alla. Min själsliga allergi hindrar mig och min hyposensibilisering går långsamt. Hoppas jag hinner innan kvällen dväljer oss alla.

 

Har alltid undrat vad ormen symboliserar men nu tänker jag att det sitter i vad som strömmar genom dess tänder, det att vid ett bett kunna döda en människa eller påverka henne på alla möjliga sätt. Något en kyss också kan göra. Och nog ser det ut som om Gud står där, som ett träd omslingrad av ormen, och människan liksom kluven i två delar.

Ja, tänk om människan i själva verket är En, och vad hon uppfattar som man och kvinna är ett tillstånd i vilken hon förnyar sig, ett tillstånd hon istället gjort statiskt och vars resultat hindras med kontraceptiva åtgärder. Som bilden försöker säga, låt bli att vara man och kvinna såvida ni inte vill förnya er, ingenting är menat att njutas av, enbart att få njutning av när det utförs naturligt. Känslorna är kompassen som pekar ut den smala vägen i livet.

Något som människorna gjort om till att kunna njuta av när det behagar henne. Något som gör att hon kan riva världen och ändå få njutning. En makalös förmåga som om den används på ett omtänksamt vis skulle kunna leda till något så mycket större och älskvärt, men om den används för att njutningsfyllt bryta sönder världen, ser vi nog slutet för människan, som ett försök att få världen att blomma ut.