Maj Lund – det rioplatensiska väsendet ( det förskjutna )

Efter att ha läst följande text:

Tango Helheten önskar göra Argentinsk Tango tillgänglig för alla genom att göra tröskeln för att öva dans på praktikor och komma ut på milongor lägre, så att fler kan få vara med och dansa.
Vi behöver inte gå på kurs för att lära oss Tango. Praktikan är platsen att lära varandra dansa Tango, det gör vi med massor av skratt och glädje.

Vi skapar ett klimat på pistan som är mer glädjefullt och accepterande än den nuvarande hållningen. En plats att dansa med alla, oavsett kön, tillhörighet och med allt som för oss samman.
Vi förordar en pista där tyckande och bedömning läggs åt sidan, och istället det mänskliga sätts i förgrunden. En pista är inte en plats att sortera människor på utan en plats där alla får dansa och glädjas åt att vara tillsammans.
Vi hoppas att fler ger sig ut för att dansa med dessa tankar i hjärtat, och förhoppningsvis blir vi så många som gör det, att pistorna omvandlas till omtanke, värme och samhörighet. En plats för en gemensam glädjefull omfamning.

Skriver Maj Lund att texten är en förskjutning av det rioplatensiska väsendet. När jag frågar om en källa och om hon kan definiera sin utsago tydligare svarar hon ” jag har inte tid ” Vilket är mer än märkligt. Undrar vad facebook gjort med människor. Att klicka på gilla ikoner och kasta ur sig en mening eller två räcker tydligen för att såga ett försök att berika Tangon. Nu får jag försöka utforska själv, vad hon kan tänkas syfta på när hon talar om väsen och det rioplatensiska.

Något får mig att anta att Maj Lund inte är ute och cyklar. Att hon har en adekvat utbildning ( vilket inte jag har ) eller har fördjupat sig i Tangons historia och uttydning ( vilket jag bara gjort av dansens utförande ). Kanske båda. Tyvärr hann hon inte så långt i tangons utförande som jag får anta i tanken, eftersom hon väljer att bemöta min text kyligt och ordmässigt fåtaligt. Gör ett försök att tillsammans med Maj Lunds förskjutning dyka ner i vad som kan menas med ett rioplatensiskt väsen.

På något sätt behöver väsende urskiljas och sättas i samband med min text. Vad kan sägas ha glidit från rioplatensisk tolkning till Michelsk tolkning. Tillgänglighet kan väl inte vara en glidning, ej heller att vi inte behöver gå på kurs, eller att praktikan är en plats att öva.

Kanske är det skratt och glädje som hon menar är glidningen. Att ha roligt vid övningen. Känslor är ett själsligt uttryck och på det sättet berör väsen. Eller är det kanske dansandet med alla, att göra anknytningen könlös, istället mänsklig, att dansa med människan istället för könet.

Här skulle jag kunna skriva om hur jag ser på könet och vad som händer när könen förenas, och inser omedelbart, att varken det ena eller andra har betydelse, att allt naturligtvis är välkommet i Tangon, så länge det inte förstör det stora hela, sårar vissa och utesluter människor från dansen. Om två män dansar, eller två kvinnor, gammal och ung, lytt och överdådig, ynklig och storartad, kort och lång. Ja, kombinationerna är många och alla är naturligtvis välkomna. Men kanske inte för Maj Lund.

En hake är ju att Tangon dansades man med man, ser man det som en lapsus, något som skedde för att det inte fanns kvinnor. Som om män i fängelse måste utveckla förhållanden med varandra i brist på kvinnor. Eller inte kan arbeta tillsammans, eller dela en kram, eller klapp på axeln för att de är samkönade. Svårt att veta, men i dagens perspektiv får det väl ändå anses förlegat att hävda att samkönat skulle vara ett glidande. Låt oss lämna den biten, även fast det kan vara det som Maj Lund åsyftar.

Aktuellt känns just detta att individen har tagit sig rätt att förstöra kollektivet. Att dansaren på dansgolvet får utföra handlingar som skadar andra. Peder Nordenstrand t.ex. hävdar bestämt att han får välja vilka han dansar med utan att ägna en minsta tanke åt om det leder till att andra dansare blir sårade och sittande.

Nu råkar han vara en knöl inte bara på det sättet utan har en förmåga att skapa obehag även i ett vanligt möte, där man säger hej. Hans mun tycks vara kopplad till ett ovanligt otrevligt balanserat centrum i hans hjärna. Men låt oss ändå utgå från att Maj Lund, Peder, Jenny, Leo, Conny, Christina, Hans och Annica alla uttrycker något som har med väsende att göra. Det är något som jag gör som de tycker illa om.

Tänker att jag är en knöl, det har jag försökt förklara, både ursprung och genom att försöka tala om vad jag är. Jaq har bett om ursäkt. Jag kan bli både förbannad, ledsen och olycklig, och jag tänker mycket, speciellt om tango vilket syns på hemsidan. Men, det fungerar helt enkelt inte att låta någon på dansgolvet såra någon annan. Däri ligger den springande punkten. Om jag på dansgolvet dansar bara med en dansare hela kvällen förråder jag alla andra, Snuvar dom på konfekten, det dom både betalt och fått intrycket av att få ta del av.

Som om vinsten på arbetsplatsen bara skulle gå till en människa och resten fick arbeta gratis. Eller finns det något darwinistiskt här, att vissa helt enkelt blir uppätna av andra, att det är Naturens lag  som gäller på Pistan. Man tar för sig och den svagaste får inte dansa.

Är det för att jag hänger ut mig själv och andra som stör. De som arbetar i mörkret, med sådant som sårar andra. Jag sätter ljuset på obehagliga beteenden, både mitt eget och andras. Jag vill med starkt ljus belysa allt i Tangon som gör ont, i mig och i andra. Jag vill göra ont, i de som skapar lidande. Troligen ser alla i Tangon sig själva som fantastiskt fina människor och när något belyses och det visar sig att självupphöjningen inte är så omtänksam trots allt blir de kränkta. Nåväl, tillbaka till väsendet.

En annan tanke som slår mig är att dialogen snabbt blir hätsk. Att jag är labil och överkänslig betyder ju inte att Maj Lund också måste bli det. Ämnet måste på något sätt vara så känsligt att alla på något sätt spårar ur, tappar talförmågan, tycker illa om, avfärdar och blockerar helt vilt. Det kan inte bara vara jag, utan något med själva ämnet som är svårt.

Själ, låt oss hålla oss en stund till själ. Att det i Tangon finns en själ, något bakomliggande stegens utformning och utförande. En slags själslig karaktär. Något sårat kanske, ett lidande i att arbeta i ett annat land utan kontakt med sin familj. Att dansen blev ett sätt att lindra smärtan, att omfamningen till den meddansande mannen blev ett substitut för kontakten med familjen. Är tangon som ett slags besök på en kyrkogård, där vi minns våra medmänniskor? Eller skall den dansas med en stark melankoli? Har tangon ett själsligt uttryck som behöver följas lika noga som vi följer dansriktningen på pistan?

Och så tillbaka till verkligheten. På vilken workshop, kurs, eller vilken lärare i Stockholm har ens knystat om väsende? Har inte hört ett enda ljud om det. Ochos, boleos och quick, quick slow däremot, till leda. Vad får Maj Lund, av alla tangokunniga att brista ut i väsen, det rioplatensiska väsendet, i kakafonin av bensprattel. Är det för att jag, försöker fånga något jag tycker är viktigt och vädrar det. I den annars massiva tystnaden i Tangon. Är det för att jag sticker ut näsan och vill något med tangon. Vill ge den en mer medmänsklig prägel. Skapa den där varma omfamningen för alla.

Av någon anledning jag inte riktigt förstår ännu, får jag nu dansa så mycket jag vill, på tu man hand. Något som var svårt innan Coronan kom. Dansen med Jini Sofia öppnade dörren till något nytt, till något märkligt och vackert men också något smärtsamt. Detta att avsluta relationer som känns livsviktiga. Som t.ex. livsmedelsaffären i kvarteret. Det är inte direkt behagligt om den bara försvann, från den ena dagen till den andra. Vad jag är beroende av, behöver jag tillgång till. Som vatten, mat, ett tryggt boende t.ex. Att plötsligt bli avskuren från detta är en smärtsam upplevelse.

En relation är som en navelsträng, den behöver vårdas, upprätthållas och för Gud skull inte kapas som om det vore ett snöre till ett paket. Detsamma gäller Tangon. I Tangon upprättas relationer som behöver vårdas, omhuldas och ses på med omtanke. Inte bara omfamningen utan närvaron hos någon som också älskar Tango, som vill lära sig och utöva den.

Att inte säga hej, vara vänlig och dansa är en jävlig sak, ett jävla oskick helt enkelt. Jag kan bara inte längre ha överseende, eller tycka att det är okej. Det är ytterligt smärtsamt, förnedrande och kränkande att uppföra sig så, i ett sammanhang jag uppskattar, i en dans jag säger mig tycka om eller älska. Det är ett väsen, där finns ett väsen här och nu, som behöver tas om hand, oavsett vilket namn den än har, riopatetisk eller inte.

På pistan finns väsen, det är alla väsen som finns. Dessa väsen kan uttrycka känslor och tankar, skapa tillstånd av lidande och glädje. Är det detta Maj Lund menar, att vi skall minnas och uttrycka smärtan hos de längtande männen och kvinnorna. Skall vi dansa samkönat och längta. Längtade männen bara efter kvinnorna, inte barnen, familjen, släkten och vännerna.

Uttrycker Tangon längtan i det samkönade och föreningen med det motsatta könet när de kom hem. Skall vi dansa samkönat och längta, och sedan med det motsatta könet och glädjas. Eller skall vi gå på simhall, till varsitt omklädningsrum och mötas i en kontrollerad och övervakad simning i den gemensamma bassängen?

Det duger inte med att köra bil i oövervakade korsningar. Vi har för länge sedan övergett möjligheten att låta människor köra som de vill i korsningar. Nej, nu finns det trafikljus, rondeller, skyltar och regler som reglerar korsningarna. Detsamma behöver också ske i Tangon. Det fungerar helt enkelt inte att låta individen göra som den vill på Pistan, det behövs regler, förnuft, medkänsla och common sense. Arrangörerna och kurslärare behöver beröra och undervisa även i detta. Sådant som Peder och Leo uttycker, måste väl ändå ses på som Dinosaurier, för länge sedan utdöda, helt meningslösa och smärtsamma väsen.

Men som sagt, Maj Lund, Peder, Leo, Jenny och alla andra individualister kan ju skapa sina egna milongor och där dansa enbart med varandra. Jag förstår inte varför det är så ointressant. Varför måste de ut i det allmänna och antingen plocka russinen ur kakan eller mobba andra för att kunna upprätta någon slags mänsklig relation.

Kanske det är just det. Det blir svårt att mobba någon om det bara är mobbare där. Då blir det väl gängslagsmål, om de skulle börja hacka på varandra. Och sen skulle de aldrig kunna träffa nya dansare för det är ju ingen som någonsin skulle gå dit om de fick välja mellan ett socialt omtänksamt dansgolv och ett mobbande dansgolv. Lustigt på ett sätt, att tänka att Djurgårdaren som går på match, måste ha en motpart att mobba.

På det sättet kommer han närmare sina medmänniskor som han annars inte kan komma nära för han är så socialt outvecklad. Att fotbollsmatcher kan ses som gigantiska mobbingsessioner, som får respektive motpart att må gott och känna sig nära varandra under en gemensam fana. Så fort halsduken åker av, är de lika ensamma som innan. Heja Djurgården!

Jag säger inte att man får dansa som man vill. Jag säger att arrangören inte skall skriva att alla är välkomna, att det är så himla fint och mysigt och så är det inte det för alla. Jag säger att de skall skriva på karamellen vad den innehåller så att man kan välja den karamellen som passar mig.

Vet inte om jag orkar läsa allt om rioplatensisk tango bara för att Maj Lund inte har tid att berätta mer om vad det är hon försöker säga med sitt uttalande om glidande. Och på ett sätt, vad spelar det för roll. Jag har slutat gå på de event som innehåller mobbare eller som är klubbliknande. Viktigt för mig är att ha adresserat det lidande som jag upplever förekommer inom tangon.

 

Synonymer ( synonymer.se )

• 1. oljud, bråk, larm, stoj, buller, oväsen, stim, ståhej, uppståndelse
• 1. besjälad varelse, varelse, individ, väsende; själ, natur, kynne, sinnelag
• 1. organisation, verksamhet, väsende

Nationalencyklopedin

väsen (medellågtyska wesen(t), här ungefär ’varande’, ’tillvaro’, ’tillstånd’, en substantivering av wesen ’vara’), mångtydig term som inom filosofin ofta använts i analogi med latinets essentia (ett översättningslån av grekiskans ousia) för den postulerade gemensamma natur som antas finnas i eller bakom de enskilda tingen av en viss art eller sort. I anslutning till Aristoteles har man ibland tänkt sig att varje ting på något sätt strävar efter att till fullkomlighet förverkliga sitt väsen i betydelsen sin inneboende natur, medan Platon och den medeltida universalierealismen givit upphov till föreställningen att tinget blott är en vag avbild av det eviga och oföränderliga väsen som utgör dess översinnliga urbild eller den hos Gud befintliga idén.

postulera

postulera

postule´ra verb ~de ~t
ORDLED: postul-er-ar
SUBST.: postulerande
• förutsätta såsom sann eller existerande utan bindande bevis e.d.; i fil. sammanhang el. allmännare: i nyare atommodeller ~s (existensen av) många olika partiklar
KONSTR.: ~ ngt el. att+SATS
HIST.: sedan 1799; av lat. postulare ’fordra; påstå’