Omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap
Något jag lagt märke till och som jag finner överraskande är att om det finns omtanke, att man verkligen gillar meddansaren, att paret kanske är kära i varandra eller vill något med den andra. Så blir dansen ofta fantastisk. Som om tryggheten gör att vi dansar så fint tillsammans. Det verkar faktiskt som om kärleken till medmänniskan skapar en jättefin tango, utan att man behöver gå kurs. Att i omtanken och den varma omfamningen känner sig dansarna så trygga att de utvecklas jättesnabbt, vågar prova saker, känner förtroende, blir mer avslappnade och varma i sig själva.
Om ni då tänker på motsatsen så förstår ni kanske var resonemanget leder. Skapar man en hård stämning på dansgolven där alla är skiträdda för att göra fel, att allt måste göras rätt, så där som de malliga dansare som kommer in på dansgolvet och som inte dansar med alla gör, då faller allt samman och blir skit.
Så jag rekommenderar verkligen alla att försöka slappna av, vara nöjda med hur ni dansar, acceptera den andra precis som den dansar och tänk att ju mer ni accepterar, förlåter och omfamnar ju finare blir dansen och ju snabbare lär ni den, utan att kursa. Vi behöver känna oss omtyckta för att kunna växa.
Det är så konstigt att ändra sin dans så att den inkluderar, omfamnar, accepterar och förlåter. Och upptäcka att allt vad jag önskar av tangon nu uppstår hos alla. Att det är en så underbar känsla att se andra lyckliga, glada, tacksamma, vänliga, sitt bästa mänskliga jag. Ni borde prova. Det är svårt, men det går.
Och du, det spelar ingen roll om det är en hon, han eller hen. Det spelar ingen roll om man för, följer eller dansar som Ett. Det fungerar i alla omfamningar.
