Tangons snyltare
Min kropp vibrerar av ilska och skam. Jag skäms och vill be alla tangodansare som jag utsatt om ursäkt. Samtidigt är jag förbannad på alla som gjort som jag.
Om jag går på en publikt arrangerad dans och tänker att min kropp är min, eller jag vill ha en kvalitativ dans är jag fullständigt ute och cyklar. Vad som händer är att jag förstör meningen med Tangon. Jag skiktar dansgolvet. Jag gör dansgolvet till mitt eget och jag väljer vad som passar mig. Mitt val utesluter andra, lämnar dom ensamma och ledsna. Jag gör den allmänna kollektiva dansen till små öar av egenhändigt skapade dansarrangemang. Att jag i det kollektiva skapar små bubblor av egen dans. Hör ni hur knasigt det låter?
Om jag går på en match i fotboll. Låt oss säga att jag hejar på Djurgården. Jag sätter mig mitt i hejarklacken och skriker samstämmigt med alla andra ” heja djurgården”. Men så plötsligt börjar hejarklacken titta på varandra och säga: Nä, jag vill inte heja med alla, jag vill heja bara med vissa. Och så börjar hejarklacken plötsligt falla isär. Små grupper formas och andra som enskilt sitter och ropar. Plötsligt så har den enade rösten fallit samman till en röra av röster som inte är i takt utan allt blir bara en sörja.
Vissa kanske inte får vara med och sitter ensamma. Känner sig utsatta och blir rädda för att gå ut från arenan ensamma, eftersom nu är de ett lätt byte för motståndarlaget att spöa upp eller smäda. De börjar gråta, blir arga och förtvivlade. Bestämmer sig för att aldrig mer gå på fotboll. Fotbollsspelarna blir förvirrade, känner inte ett enat stöd och plötsligt så börjar dom förlora, mot motståndarlaget som alla ställer sina kroppar till det gemensamma, som alla ställer sina röster till det gemensamma, som alla ropar unisont och samstämmigt ”Heja Hammarby!”
Och sen börjar spelarna i Djurgårdslaget att titta på varandra och säga: ”Nej, jag vill inte passa till alla. jag vill bara passa till vissa.” Min kropp är min, den är exklusiv, den kan man inte bara passa till hur som helst. Man måste ha rätt ögonbryn, rätt frissa och vi måste vara vänner och det måste kännas bra. Så plötsligt är det någon som aldrig får bollen längre, som bara blir över och undrar vad meningen med detta är, eftersom nu förlorar vi ju.”
Samma sak gäller i tangon. Går man ut på lokal så ställer man sig till förfogande med hela sig själv. Man måste dansa med alla, det ingår i det kollektiva. Man hejar. Man är vänlig. Man bekräftar andra. Gör man det inte förstörs hela tangon, man har inte förstått tangons själ, har inte fattat någonting, utan man är en snyltare, som gör andra ledsna och sabbar hela idén med Tango.
Och framför allt, om man har man sabbat tangon genom att göra något dumt, sexat runt, sårat varandra, då ställer man det tillrätta. Praktikan är ett utmärkt tillfälle att inte bara träna stegen utan också be om ursäkt, förlåta och gå ut och prata. Om man inte gör det, kan man inte säga att man älskar tangon, utan man säger jag älskar bara mig själv.
MEN….
Inget förhindrar att vi går ut och dansar med alla. Hittar vi någon som känns speciell, som har den ”rätta” inställningen eller är på samma nivå eller som det känns lite extra bra med. Så kan vi fråga den människan om hon vill dansa på tu man hand någon annanstans. Då funkar det ju jättebra, eller hur. Ingen blir skadad, ingen blir ledsen. Alla får dansa och de som önskar kan gå ut från det kollektiva och dansa med varandra.
Det är mänskligt, humant, omtänksamt, kärleksfullt. Ja, allt vad du vill och förmodligen längtar efter fast du inte har fattat hur det funkar. Ingen människan vill väl egentligen göra någon annan ledsen. Om jag nu erbjuder er en möjlighet att göra alla glada, inklusive er som vill dansa på tu man hand. Så snälla gör det, sluta att skapa lidande.
Titta på stackars Tango Norte, vad dom gjort i över trettio år. Dom har inte fattat ett smack, med sina dubbla dansgolv, med de mindre begåvade som far runt på dansgolvet med enbart sin partner, eller som formar små grupper på dansgolvet. Era mobbare, säger jag bara. Och ledsamt nog är jag en av de där mindre begåvade mobbarna, för Gud skall veta att jag varit med och skiktat och dansat bara med en, och skitit i alla andra. Jag skäms och vill be er alla om förlåtelse. Och jag vill be alla komma tillbaka till dansgolven, och dansa med alla.
Och jag vill be alla som bara dansar med varandra att så fort som möjligt lämna de publika och allmänna dansgolven. Dansa för er själva, gör det på tu man hand, eller skapa små milongor för er som vill dansa med varandra. Men låt bli att förstöra dom publika tangoarrangemangen. Kommer ni ändå blir det bli jobbigt för nu är det slut med mobbing, uteslutning, hårdhet, skiktning, mallighet, översitteri och all annan djävulskap ett sådant skick skapar. Och jag kommer inte låta er vara ifred, inte mig själv heller.
Så lägg av…och jag säger det uppriktigt även till mig själv. Och jag ber verkligen alla som jag lämnat därhän om ursäkt. Alla som blivit sittande för att jag skiktat dansgolvet, för att jag satt mina egenintressen före det kollektiva. För att jag varit med och skapat så mycket smärta och lidande i Tangon.
Detta gäller även alla tangolärare. Går ni ut och dansar publikt får ni fan i mig dansa med alla, annars har ni inte där att göra. Håll er i era egna lokaler, dansa på tu man hand, men ge fan i att skikta dansgolven, förstöra stämningen, få andra att må dåligt och lida. Sluta med det! Det gäller er också Pino, Giorgio, Gunilla Rydén, Barriolärarna och alla andra.
Skapa gärna era egna arrangemang, men glöm inte att skriva på vilken nivå man måste dansa, om man måste ha sällskap med sig, att alla inte dansar med alla.
Fy fan, säger jag. Vilka skitar vi är!
