Omtänksamma anknytningar

Tango handlar om att skapa varma anknytningar till alla. Antingen i form av ett enda möte i en tanda, eller möten under veckor, månader och år. Ett möte, eller möten som har för avsikt att bygga en relation till varandra i tangons omfamning. Oavsett vad jag tycker om en dansare är det min skyldighet att dansa med henne. Göra vad jag kan för att det skall bli en trevlig stund. Stimulera utveckling, på alla sätt, både i steg, rörelse och själslig närhet. Målet är att dansa som Ett. På vägen dit, kan man välja att föra och följa. Fokusera på du och jag, han och hon, dålig och bra, och många andra uppdelade tillstånd.

Bjuder jag hem någon på en dans på tu man hand, dansar jag inte enbart med mig själv. Inte heller om jag bjuder hem en liten grupp av dansare. Det är ju fullständigt självklart att jag försöker dansa med alla. Detta gäller även i större sammanhang. Sen att jag inte hinner dansa med alla, är ju något jag inte kan göra något åt.

Hur jag än vänder och vrider på detta så blir det onaturligt och icke omtänksamt att t.ex. bjuda hem människor på middag och fest, eller andra aktiviteter som brännboll t.ex. Och jag i dessa sammanhang talar enbart med vissa och inte andra. Att jag samarbetar med vissa men inte med alla. Om jag bara kastar bollen till en eller två personer i mitt lag, vad håller jag på med då?

Tangovärlden är liten i Stockholm så den som dansar en längre tid lär snart känna igen andra dansare. Att gå på samma danstillfällen år efter år och antingen inte bli hälsad på, bevärdigad med en blick eller dansad med är en kränkning. Jag beklagar verkligen att jag redan från början fick lära mig det av de dansare som fanns på pistorna när jag började dansa. Dansare som dansar än idag. Dansare som hellre dansar om och om igen enbart med samma dansare, år efter år. Jag upplever det som en märklighet. Något som även tangolärarna gör.

Ur detta omtänksamma perspektiv, som omfamnar alla, är det onekligen en märklighet att vissa väljer att på något sätt favorisera andra i ett gemensamt sammanhang. Det får mig att tänka på lekkamraterna på gården, fritidshemmet, skolan och på arbetsplatserna. Hur detta sker överallt. Hur detta samtidigt motarbetas överallt eftersom det leder till segregation istället för integration. Det leder till svågerpolitik, kamaraderi, gunstlingssystem, mobbing, utanförskap, vänskapskorruption och favoritism. Hur kan en dansare i tangon inte förstå det?

Denna omtänksamma anknytning gäller det att upprätthålla, sköta om, ta hand om. Jag bör vara ytterst försiktig med att störa anknytningen, utsätta den för hårdhet, betvinga den, utnyttja den och alla andra sätt en relation kan förstöras. Gör jag det bryter jag sönder gemensamheten, trevnaden och tvingar kanske bort mig själv eller andra från dansgolvet.

Hur jag än vrider och vänder på detta så slutar det här. Jag vet väldigt mycket om det här. Jag har haft en trasig familj, varit mobbad, haft allergi, astma och social fobi. Alltid undrat över det ständiga lidandet. År efter år av lidande. Ständigt med en undran över varför jag måste lida så mycket. Och nu efter utbrändhet, och efter en kurs i UGL, tycker jag mig förstå gruppdynamiken och ledarskapet. Att vi i det allmänna gemensamma sammanhanget inte lämnar någon utanför. Det gäller både familj, vänskap, kärleksrelationer, samarbeten i föreningar, på arbetsplatser och dans. Överallt där vi använder ordet vi, är vi i en gemenskap, som människor, med de rättigheter och behov som människor har.

Vi på denna dans. Vi tangodansare. Vi som lyssnar på samma musik. Vi som är i det här rummet, på den här pistan. Vi människor. Vi som möts ikväll för att dansa. Hur kan det bli vi och dom som är på på samma dans, med samma människor som vi mött i åratal. Hur förklarar vi varför vi inte hälsar på en annan människa, i ett sammanhang där vi vistas för att utföra en aktivitet tillsammans.

Är det kanske rasism. Jag dansar inte med utlänningar. Eller de som är blåögda. De som är långa, korta, tjocka, smala, ser konstiga ut, har ärr, dansar inte lika bra som jag, dansar i en annan rytm, har fel färg på klänningen eller byxorna, tittar konstigt på mig, svettas mycket eller vad det nu kan vara.

Med vilken rätt delar jag ett dansgolv på en praktika i två delar för någon som betalar lika mycket som jag som har samma rättigheter som jag och som är medlem i föreningen, och säger att den måste dansa på det lilla golvet längst bort? Med vilken rätt kallar jag mig för förening och låter bli att dansa med alla, heja på alla, ge alla ett ögonkast, eller kanske växla ett ord eller två. Vilken anledning hänvisar jag till när jag inte gör det?

I grunden kan ni betrakta mig som någon som hade oturen att få en alkoholiserad schizofren pappa, en medberoende mamma. Ett ettårigt barn som hade så mycket eksem som liten att jag bands fast i en säng och fick inte träffa min familj på en månad, som redan som liten fick social fobi och utvecklade astma. Som av dessa skäl inte kunde tillgodogöra mig kunskap i skolan för jag kunde inte koncentrera mig eftersom jag kliade hela nätterna, kippade efter luft, och höll mig för mig själv på grund av den sociala fobin. Som ägnat större delen av livet åt att försöka jämna ut och återhämta detta.

Jag har alltid stått upp för alla som har det jobbigt, som blir mobbade, får stryk, som av någon outgrundlig anledning inte får vara med. Så är det än idag. Troligen har jag svårt att se fördelarna med denna form av desintegration, uteslutning och korruption. Jag har helt enkelt haft för mycket av det under mitt liv och det kommer till uttryck. Jag är i grunden förbannad på Gud och samhället för att de antingen hade vänligheten att ge mig alla svårigheter och för att de sedan inte hjälpte mig ur det.

Mitt perspektiv. Jag har hämtat mig från det mesta men söker det sakliga i varför det skulle vara okej i ett vi-sammanhang, att inte heja, inte bevärdiga varandra med en blick och inte dansa med alla. Och då inte bara en gång utan i ett upprepat sammanhang, gång på gång, i åratal. Jag förstår fullständigt om det inte bara är jag som haft det jobbigt men det förklarar inte varför det är så svårt att ge en förklaring till varför man mobbar. Verkar ju bara finnas två möjligheter här. Antingen är man en mobbare, en mobbad, eller en mobbad som blivit en mobbare.

Tror att jag besvarat detta ännu en gång. I ett mest levande scenario i tangon, är den som inte dansar med alla på ett dansmöte i samma grupp som den som inte kan göra vissa steg, eller inte kan hålla balansen. Jag behöver inte kalla dom nybörjare men jag kan börja betrakta dom som barn som håller mamma i handen, som känner otrygghet i mötet med andra, som inte vågar ännu, att dansa med alla.