Kill your darlings!

 

Kollektiv

Ett kollektiv är (i organisatorisk bemärkelse) en större grupp som hålls samman av ett gemensamt intresse. Det intresset kan vara arbetsvillkor (hos ett löntagarkollektiv), bostadsform (hos ett kollektiv av hyresgäster) och yrkesmässigt samarbete (hos ett konstnärskollektiv).^[1] Ordet kollektiv används även om en grupp obesläktade människor som delar bostad.

Begreppet kollektiv är ett fundamentalt begrepp inom socialismen, där kollektiva intressen och själva maktstrukturen är mer avgörande än en ekonomisk infallsvinkel (se även kollektivism). Följaktligen är det ett mer abstrakt och ideologiskt begrepp än kooperativ, vilket i högre grad fokuserar på kollektivets monetära aspekter och på dess konkreta ägande. Många gånger kan dock begreppen ses som likvärdiga.

Ordet kollektiv kan även användas som ett adjektiv. Detta ord är då relaterat till grupper som kan räknas som kollektiv, grupper som kan utfärda ”kollektiva bestraffningar”, genomföra ”kollektiva beslut” med mera.^[1]

Etymologi

Ordet kollektiv härstammar från det latinska ordet colligere, som betyder ’samla’ på svenska.^[1] Ordet är etymologiskt besläktat med orden kollega, kollegium, kollekt, kollektor med flera. Det betyder i en mer allmän betydelse ”en plural enhet”, ”något gemensamt”.

Dans

Dans är i grunden koordinerade kroppsrörelser, ofta rytmiska och till musik. Varje rörelse innehar möjligheten att vara en dans. Hos många naturfolk och i äldre tider har dansen varit en viktig beståndsdel i den religiösa kulten. I modern tid förekommer dans dels som konstprestation, dels som sällskapsnöje i många växlande former.

Dans är ett ganska bra sätt att motionera, eftersom den ger styrka, smidighet, kroppskännedom och ökat blodflöde. I djurvärlden finns otaliga former av parningsdans som syftar till att förbereda för parning, medan sällskapsdans ibland har samma funktion hos människor. Lapdance och striptease utförs i sexuellt syfte, medan danssport numera är en vanlig tävlingsform.

Ovanstående är saxat från Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Dans, https://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektiv

Social kompetens

Social kompetens är en egenskap som bor i språket, inte minst i de små och till synes ganska obetydliga orden. Säger du ”god morgon” när du kommer till jobbet och ”hej då” när du går hem? Hälsar du på kassörskan i mataffären? Säger du ”tack” när någon håller upp en dörr? Säger du ”förlåt” när du har gjort fel eller klantat dig – även om det rör sig om en bagatell?

Sådana detaljer kan ha en förvånansvärt stor inverkan på andra människors humör, och därmed också på hur de uppfattar dig. Säg god morgon, tack och förlåt varje dag.

Saxat https://www.motivation.se/innehall/social-kompetens-7-egenskaper-att-utveckla/

 

Reflektioner

Känner förvirring och behöver grunda mig i vad ett gemensamt intresse ( kollektiv ) och tango innebär. Vanligtvis slår jag upp orden och börjar därifrån. I arrangemangen av tango uppfattar jag det som om vi hålls samman av ett gemensamt intresse, argentinsk tango. VI delar detta som dansare och människor.

Att skilja människan från dansen verkar märkligt. Förstår att det finns många kollektiva sammanhang, som en arbetsplats, familj, släkt, grannar och svenskar. Frågan är om jag i dessa sammanhang har vissa sociala regler att förhålla mig till.

Behöver förstå vad kollektiv dans innebär, vad jag faktiskt gör, och vad som förväntas av mig i ett kollektiv. Klart är att jag kan dansa hemma med mig själv, behöver ju inte vara hemma, men jag kan dansa med mig själv.

 

Undvika vissa människor i ett kollektivt sammanhang?

Kan jag undvika att dansa med vissa människor och sedan bli störd av att andra inte vill dansa med mig?

Just nu har jag tagit paus med en danserska eftersom vi ständigt bråkar på ett eller annat sätt och samtidigt dansar jättefin tango. Har försökt prata med henne med inte lyckats reda ut varför vi måste tjafsa. Tolkar det som om en paus skulle kunna rensa luften och att vi förhoppningsvis kan börja dansa när det lugnat ner sig.

En annan dansare är jag helt enkelt för intrasslad i för att kunna dansa med. Vi verkar ömsesidigt undvika varandra. Man kan undra om tangon och praktikan innehåller möjligheten att reda ut mänskliga svårigheter/missförstånd likväl som tangomässiga.

Har tidigare tänkt att sex är gränsen till otrohet men förstår nu att det inte spelar någon roll vad man gör. Det räcker med att jag är förälskad i någon annan än den jag har en relation med. Tangon kan ju användas som en ursäkt för att få hålla om och vara nära den man är förälskad i. Tangon kan vara en mötesplats för annars otillåtna möten, likväl som den kan vara en plats att uttrycka sin motvilja för andra.

Kanske är jag ohyggligt naiv. Inte kanske, är ohyggligt naiv. När någon börjar prata om sex i tangon är de bäst att dra sig undan om man inte tycker om den typen av aktivitet med en främling eller med någon som redan har ett förhållande.

Kanske har det inte så mycket med paret att göra utan vilka känslor jag hyser för den jag dansar med. Är jag kär, förälskad, attraherad, intresserad, nyfiken, dras jag till hennes kropp, eller tycker det är så intressant att prata, eller är jag neutral, eller känner avighet, avsky och avsmak.

Förstår nu att jag ständigt är ute efter attraktion, jag söker attraktion i dansen, vill gärna ha en lite eldig dans med ömsesidig attraktion. Det skulle kunna vara förklaringen till varför vissa undviker mig och andra dras till mig. Det är ju som jag i t.ex. ett golfspelande alltid vill spela med snygga, attraktiva kvinnor, flirta lite, gärna spela golf på tu man hand. Samtidigt vill jag inte ha ett förhållande och inte sex. I alla fall inte i form av en fling. Den typen av möten sargar mig. Detta är inte något som jag bara söker i tangon, utan överallt. Tycker det är kul att flirta lite, känna attraktion, njuta av spänningen mellan man och kvinna.

Älskar verkligen att dansa tango, och behöver egentligen inte dessa ”tillbehör” eftersom jag kan dansa tango ensam och glädjas. Flirtandet, förälskelsen, attraktionen och övertrampen är snarare som grädde på moset. Vad jag avskyr är när flirtandet, förälskelse och attraktion övergår i avståndstagande, distans, kanske avsmak och avsky, ja kanske till och med hat eller att någon lämnar tangon på grund av detta. Undrar hur jag lyckas sätta människor i skuld till mig så att jag blir sur, grinig, önskar dom döda, sörjer och är ledsen.

Det finns också möten i tangokollektivet som inte ens har en historia, som av någon anledning är döda, det är som om man inte finns, inte som människa, som ett levande väsen, en like i tangon, någon som älskar tango. En mycket obehaglig upplevelse. Sårande, var den än inträffar. Om det så är en granne, som efter åratal av möten inte hälsar.

Förstår att det finns mer jag kan göra för att bryta mönstren, isen eller vad man nu skall kalla det. Intigheten kanske. MEN jag måste hitta ett ställa där jag står stadigt, en punkt att hålla stånd på, en punkt som är kärleksfull för alla, eller kan vara kärleksfull för alla. Jag kan inte stå som individ, utan som kollektiv.

Jag behöver fråga från en kollektiv ståndpunkt varför någon väljer att nonchalera mig i ett gemensamt sammanhang. Men samtidigt, utan att anklaga, bara utforska hur det kommer sig att hen väljer att göra så. Utifrån vilken synpunkt hen väljer att utesluta mig från den gemenskap vi har som människa och tangodansare.

Det är ju en slags kränkning och stark motsättning, att behandla en annan tangodansare på det sättet och samtidigt tänka att man inte accepterar att andra behandlar mig på samma sätt. Att jag är beredd att sudda ut det mänskliga i en annan människa och behandla en människa som delar samma intresse på ett sådant sätt.

Om jag nu närmar mig en sådan människa, så vet vi båda att slutet på detta möte endast kan ha ett avslut, och det är att vi hälsar på varandra och gläds över vårt delade intresse. Sen hur vi skall ta oss dit är själva dilemmat. Alternativet är fasansfullt, att i en intressesfär, i en gemensamhet, mobba, eller förskjuta en människa, låtsas som om den inte finns.

Något av det värsta man kan göra. Grunden till människans utplåning, krig, sjukdom, depression och ångest. våldtäkter ja allt i vilken en människa inte längre har samma rättigheter som en själv. Att en människa ens hamnar i den rollen är hemskt.

Även om jag har det jobbigt med andra dansare är jag alltid villig att hälsa. Jag förstår också att allt mitt lidande är min egen förskyllan. Jag har valt att dansa tango, vilket betyder att jag alltid kan lämna sammanhanget och då uppstår inga svårigheter. Eller ändra mitt tankemönster så att jag inte blir sårad.

Att inte hälsa är svårare, eftersom det är en kränkning. I en förlängning kan jag inte stå frågande till krig och alla sorters kränkningar människor emellan. Om jag accepterar att inte hälsa på en människa jag möter i ett gemensamt sammanhang har jag ju faktiskt öppnat dörren till vad människofientligt som helst.

I UGL finns en effektiv form för att ge feedback som kallas Jag-budskap. Det kallas så för att den som öppnar samtalet utgår från sig själv och sina egna behov och ger feedback i jag-form.

Jag-budskap innebär att man på ett sätt som är ärligt och rakt talar om:
BETEENDE – dvs. vad jag ser eller hör, mina observationer av det som sker
KÄNSLA – dvs. vad jag känner när jag ser eller hör detta
BEHOV – det jag behöver i den aktuella situationen
ÖNSKAN – vad jag skulle önska hända i stället.

Kanske skulle jag börja tillämpa den mer.

I tangon håller vi om varandra, vilket inte är naturligt med vilken människa som helst, särskilt inte om det sker i 12 minuter i ett samarbete. Men i tangon förväntas vi att göra det. Jag kan inte lämna mig själv som människa utanför. Mina känslor finns där, min tankar också.

Min kropp har att förhålla sig till meddansaren, att inte kollidera, trampa på eller på andra sätt göra det obehagligt att gå tillsammans. Jag undrar vad en neutral tango är, en perfekt tango, en normal tango, en tango som fungerar med alla i kollektivet. Hur ser tankegången ut i en sådan?

Jag behöver också kunna hantera alla sorters handlingar från meddansaren, beröringar, förslag, rörelser, tankar och känslor.

Vem händer om jag endast dansar tango, och lämnar allt annat i tangon därhän?

Ett alternativ är att jag betraktar praktikan som en möjlighet att öva på dans och det mänskliga. Att den lika gärna kan handla om att prata med varandra om hur vi kan tänka och handla tillsammans för att tango skall bli ännu mer glädjande och levande. Att jag helt enkelt aldrig tar något varken in eller ut ur tangon. Händer det något i milongan hänvisar jag till pratikan. Händer det något i praktikan så får man lösa det där och då. Inte ta med det ut.

Frågan är om jag kan ställa mig tryggt i att alla känslor som väcks i tangon i själva verket är nonsens någon annanstans än i tangon. Det finns kvinnor i tangon som jag gärna skulle vilja ha ett förhållande med. De är bedårande och helt fantastiska på alla sätt. Jag vill bara äta upp dom som om de vore den mest underbara bakelse man kan tänka sig. Så finns det dom jag avskyr. Kanske behöver jag på något sätt sidsteppa dessa känslor.

Kunna dansa en fin och njutbar Tango med båda ytterligheterna, kanske som om jag är en skytt som med mitt kikarsikte siktar på mitten av skottavlan och försöker komma ifrån allt som kan påverka skottet, göra att det missar målet. Att jag missar målet med tangon om jag låter mig distraheras av alla dessa känslor som drar och sliter åt alla håll. Troligen för att tankarna inte har hittat rätt form för tangon. Mitt tankestöd är en flöjel och känslorna visar sig därefter, som en segelbåt utan köl.

Det lustiga är att jag hela tiden glider ur tangon som om jag inte fattar att tangon i sig själv har allt. Jag behöver inte gå ur den för att få en härlig stund. Jag har ju allt där, i famnen och jag kan uppleva det när jag vill. Som om jag tror att tangon skulle göra sig så himla bra som ett förhållande hemma, fast jag ett flertal ggr. bevisat motsatsen.

Tangon är ju så lurig på det sättet, just för att den härmar det förälskade paret, den intima handlingen som annars är vikt åt familj och förälskelse. Undrar nästan om tangon egentligen säger att jag borde gå åt andra hållet. Det vill säga att de känslor jag upplever i tangon behöver kylas ner, bli till vad de verkligen är, ett möte med vem som helst, som jag annars aldrig skulle känna så för. Vore ju lite paradoxalt. Att i det vanliga livet så dras man till någon och så rör man sig mot tangons omfamning och vidare in i kärlekens famn.

I Tangon är det som man kastas in i kärlekens famn och bör ta sig ut, innan man på allvar ger sig in i en relation. Att inse att man förmodligen skulle hamna i både den ena och andra intimiteten om man av någon anledning lekte leken att man skulle sova med en av motsatta könet varje natt, och sedan tro att inget skulle hända.

Går det att dansa som om det vore vem som helst? En ytlig dans, med en främling, som inget har med ens sammanhang att göra, som inte känner mig, som inte vet något om mig, som inte ingår i vänskapskrets, familj, släkt, arbetsplats eller annan konstellation där man på något sätt ändå fått en uppfattning om vem någon är och hur jag känner för den i olika situationer. Om mina känslor är grundade på fler sätt än hur vi dansar.

Om mitt liv bestod av att sova med olika kvinnor varje natt, eller att pussa på, kyssa eller ha sex med olika kvinnor varje dag, skulle jag då kunna anta att de som var sköna att älska med också var de som jag skulle kunna leva med. Kan det möjligen vara så att en livspartner behöver fungera i många områden, och inte bara ett, som t.ex. att äta mat, eller något annat som var jätte himla kul och mysigt. Är inte omfamningen och sex precis samma sak som att ta heroin och tro att nu är allt fixat, nu kommer jag fungera i allt och ha roligt överallt.

Undrar om vi inte är gjorda för att kunna ha sex med en väldig massa olika människor och tycka att det är jätteskönt. Av det skälet har vi en massa gränser och distanser, för att det skall urskilja sig en som fungerar i det stora hela runt det som oundvikligen är följden av ett fördjupat känslomässigt möte. Det är lätt att känna glädjen i omfamningen, men även i pussen, kyssen och älskogen.

Av det skälet är det inte helt främmande att tänka att jag behöver arbeta mig tillbaka till att jag faktiskt har med en främling att göra, och att hon förmodligen i det stora hela inte är ett lämpligt val. Så vad jag än känner i omfamningen borde jag arbeta mig in i främlingskapet fast det inte känns så. Att jag i någon mening tar heroin och tror att jag mött kärleken i mitt liv, fast jag istället är på väg att falla samman.

Jobbigt att skriva om detta. Salt, surt, att bita i det sura äpplet, men samtidigt se klart, skingra dimmorna, sluta lura mig själv, göra upp med lidandet. I utbyte skulle det möjligen kunna uppstå en ännu mer levande tango. Vad är det man brukar säga: kill your darlings?

Bra namn på det här inlägget: Kill your darlings!

Vad har jag kommit fram till?

• Ta inte med vad som händer i tangon ut och inget in i tangon, eftersom den blir inte bättre än där den är. Duger den inte där den är så gör något annat i livet.
• Säger någon till dig när du är gift att hon undrar om ni skulle passa bra ihop, finns det nog skäl till att undvika dansa med henne eftersom hon antingen vill förstöra ditt förhållande eller/och förstöra dansen.
• Hejar inte personen som du har ett gemensamt intresse med och går på samma praktika och milonga som du, är det sunt att genast försöka lösa situationen, genom att reagera på ett sådant sätt att en frisk och mänsklig relation uppstår.
• Alla sorters kränkningar i tangon behöver omedelbart adresseras. Gärna i form av ett Jag-budskap. Bättre en öppen och tydlig konflikt än ett upprepat kränkande beteende där en i paret lider.
• Att något med tangon är obekvämt, precis som jag tycker att swingers också gör något som är obekvämt. Att ge sig in i det som normalt är ägnat åt den jag älskar, med en främling.
• Frågan om hur det kommer sig att jag lyckas sätta människor i skuld till mig, där jag reagerar genom att bli ledsen, arg och distanserad som om de har stulit något eller avbrutit ett avtal eller löfte. Jag är så trött på det, men vet inte ännu hur jag lyckas hamna i det lidandet.Måste ha något med förväntan att göra, att inte se till att allt är betalt och klart i detta nu. Att aldrig ge en människa möjlighet att bryta sina löften, avtal eller kunna stjäla något från mig.Jag behöver förhålla mig så, att mitt lidande står i relation till ett liknande lidande i henne. Att hon inte kan lämna mig ensam i lidandet utan själv måste gå igenom det, när hon bryter löftet, avtalet eller vad hon stjäl.Att jag aldrig ingår i löften, i avtal eller ger någon förtroendet att kunna stjäla mina saker utan att det uppstår ett lika stort lidande i henne som i mig. Eller ännu bättre att jag har något att vinna på att hon gör det. Att om hon bryter avtalet, löftet eller stjäl något av mig kommer det oundvikligen att leda till något glädjande för mig.Mer tillfredsställande vore att göra om slutet.Jag har inget emot att göra slut på något, säga upp eller förhandla om ett avtal, bryta ett löfte, eller låta någon få något av mig som de eftertraktar, men det handlar om hur man gör det. Jag skulle kunna be henne om att få göra ett mer tillfredsställande avslut på dansen än vad vi gjorde. Enklast är förmodligen att sluta dansa med henne ett tag och låta minnet sakta dunsta bort men inte sluta heja.