När kursen var slut uppstod ett samtal i omklädningsrummet. Minns bara att jag såg en karta tränga ut ur huvudet på en av männen i rummet. En karta som bestod av allt han har ett förhållningssätt till. Den såg ut som en display som visas på glasrutan i en bil eller ett flygplan. En samling fyrkantiga fält, i olika nyanser av grönt.

Den visade hur mycket vatten han behöver, mat, kramar och sömn. Vad han tycker om olika politiska partier. Var han vill åka på semester. Vad han tycker om till frukost, lunch. Vad han tycker om öken, hav och Universum. Hur kan känner för en apelsin. Eller att tala inför publik. Hans benägenhet för att få cancer. Ja, allt finns i denna karta.

Inget av allt detta har han själv bestämt. Han är född sån, blivit sån, är sådan.

En karta som hela tiden läggs över världen som visar hur han förhåller sig till allt. En oundviklig karta. Jag såg honom lägga sin karta över sin meddansares karta, liksom för att se hur de passade ihop.

Denna kurs gav också en annan insikt. Den att omedvetandegöra dansen. I början av dansandet är allt mycket medvetet i den meningen att konflikterna haglar. Jag förväntas kunna göra och förstå en massa saker. Inget gör mig så närvarande som en konflikt. Inget gör mig så omedveten som något som är flytande. Lärandet av ett språk kanske är en tydligare bild, där eleven i början knappt kan säga ett ord. Men målet att lära sig språket för att eleven nu vill det av intresse eller nödvändighet gör att en konflikt uppstått i vad den kan och måste/vill lära sig.

Om eleven inte är införstådd i att omedvetenheten är tillståndet av nirvana, ett fullständigt och önskat tillstånd, kan hon inte införlivas i förståelsen av medvetenheten och dess betydelse. Jag undrar hur många människor som varje dag befinner sig i denna medvetenhet varje dag, i tron att den är något slags förhöjt livstillstånd, när det i själva verket är en slags stress, där det jag är inte är önskat, utan något annat.

Att bli medveten om en konflikt är ju inte en lösning, utan bara första steget i en process. Om ett blödande sår i benet inte uppmärksammas kan mer skada uppstå. Att uppmärksamma detta löser inte det faktum att det finns möjlighet att förblöda eller att farliga infektioner uppstår. Att säga att bli medveten om att det blöder är en lösning, att det får blodet att sluta rinna, är en förvrängning. Att dessutom säga att kniven som orsakade detta sår inte är på riktigt, eller är fel, eller hur lätt som helst kan få att försvinna, är rent ut sagt förvirrat. Sånt gör mig förbannad.

Om man dessutom ombeds att lägga sig ner och slappna av samtidigt som denna människa mässar dessa förvirrade tankar är jag utsatt för något som jag skulle vilja kalla försök till hjärntvätt. Förbannat obehagligt. Kursen definierar inte vad den har för mål, vad den lär ut och vad som krävs eller förväntas. Utöver detta sägs kursen ständigt byta fokus och kan därmed inte definieras och förstås. Jag kunde inte heller bara tåga ut ur denna kurs eftersom det hade satt åtminstone två personer i en obehaglig sits. Nej, bita i det sura äpplet blev det.

För att fortsätta min tankegång. Medvetenhet är inte önskvärd annat än för att komma ur konflikter.

Frid, uppnås genom att lösa så många konflikter som möjligt. I tangon sker detta genom att ständigt öva, öva, öva. Få lillhjärnan att ta över gåendet som gör promenaden flödande och promenaden tillgänglig för nya konflikter att lösa eller njuter av den frid som uppstått, ett tillstånd av att vara i ett med allt i kontexten.