Socialt kontrakt

Socialt kontrakt

Argentinsk tango har en egenhet, mirada och cabeceo. Vi har alltid möjlighet, och den utövas flitigt, att helt enkelt undvika att titta på de som vi inte vill dansa med. Har man accepterat detta system, är väl det en del av det sociala kontraktet, med att dansa tango. Vid närmare eftertanke är det ju ganska obehagligt. För min egen del, skulle jag gärna dela ögonkontakten med fler utan nicken för de som inte önskar dansa, men jag inser också hur många missförstånd som kan uppstå.

Det finns ju så många märkliga ingångar i detta. Damerna som kommer fram och samspråkar, inte för att de vill prata, utan för att dansa, vilket snart uppenbarar sig efter ett par meningar. På ett sätt spelar det ju ingen roll hur nejet levereras, som att inte titta på någon, som att skaka på huvudet, eller som ordet nej. Sätten att tillskansa sig en dans på utanför detta system, är många och oftast otrevliga.

Att bli avböjd från att dansa på dessa sätt är väl bara att acceptera om jag själv använder det. Snarare en psykologisk fråga när jag inte kan ta ett nej. Något att ta sig en funderare på, om jag på något sätt är omnipotent och tror att hon är en del av min kropp eller själ och lyder under min ”jurisdiction”. Oavsett är det smärtsamt, men i det senare fallet är det enbart mitt eget problem. Eller?

Har tänkt en del på detta med revir. Vad jag behöver för att överleva, ingår i vad jag upplever är mitt jag. Ett djur vakar inte över sitt revir för att det är roligt, eller för att det tycker om att slåss. Det är lika viktigt som dess kropp och själ, något att försvara för att överleva. Någonstans i världen finns ett slags virtuella fält med grödor, som håller mig vid liv. Hindrar någon grödorna från dessa fält att nå mig, dör jag av svält.

Detta kan också gälla en kvinna, om man är man. Hon är potentiellt mitt revir, för att släkten skall överleva. Vi har lämnat detta att tvinga varandra och bytt ut det mot överenskommelser som äktenskap t.ex. Men det finns där, precis som maten och vattnet, ett nödvändigt för min överlevnad. Kanske är det sådana djupa rörelser som kommer till ytan när jag inte blir sedd.

Troligen är överlevnad viktigare än integritet, och ja och nej, i en sådan situation. Det kan också förklara krig och våldsamheter som uppstår gång på gång i och mellan samhällen. Det finns krafter som är starkare än mig själv och mina rättigheter som individ. Varandet är att hålla dessa krafter stången och förhålla sig civiliserat.

Lustig tanke faktiskt, att tänka att man och kvinna är varandras revir, annars dör människosläktet ut. Vi kan i djupet vara både våldsamma och förföriska för att tillgodose detta behov. Men för bekvämligheten och mindre obehag kan det vara bättre med kontrakt och överenskommelser.

I tangon har vi mirada och cabeceo som ett sätt att kommunicera, men om det bryter samman, kommer vi i kontakt med mäktiga underliggande krafter. Män och kvinnor, går inte hem och gråter eller blir förbannade för att det är roligt, eller för att de tycker om att bråka. Vi har starka underliggande behov av att få tillgång till varandra som revir för överlevnad.

Dansar numera med alla, som vill dansa med mig. Istället för att plocka smultronen ur kakan, tar jag alla danser sammantaget och söker medeltalet. Resultatet blir alltid tillräckligt bra för att gå hem glad i hågen. Dessutom föder det kollektivet, denna entitet som vi är del av, som på ett eller annat sätt fördelar alla händelser inom sig. Sparkar jag någon i baken, kommer jag förr eller senare få en själv. Kanske ser jag inte sambandet och då är jag på sätt och viss förlorad i tanken på ett märkligt omnipotent gott och ont med snälla och elaka gudar, eller en till synes meningslös tillvaro.