Hur underbart det är gå från att styra benen till att känna att de går själva.

Är tangon till för de förälskade? Eller är det meningen att vi skall känna hur det känns att vara förälskade i 12 minuter? Att vara med varandra i 12 minuter som om vi vore förälskade och beröra många av förälskelsens och kärlekens ytor. Att göra meddansaren förälskad och berusad, men inte i mig, utan i tangon. Inte med mig själv som person utan med hjälp av tangon som form, som konst.

För ett ögonblick upplever jag världen och får en möjlighet att medskapa. Följa världen som en meddansare. Uttrycka, skapa virvlar, boleos, ochos och molinettes. Meddansa i skapelsen. Ge världen vidare till nästan, som kommer att lida, känna glädje, få barn, vara rädd för döden, känna smärta och kämpa för kärleken.

Tänk om det är så att det är världen som är beständig, och inte jaget eller själen. Att anden är densamma i oss alla, men klädd i världen och dess roller, faser, djur och växter.

Anden är vad som uppstår naken och oklädd, men världen är besudlad och genialisk av allt som levt tidigare. Att världen är det odödliga, det som den nakna anden återföds till, det ibland osynliga som får form av det redan berörda, skapade och formade materiella.

När jag lämnad världen fortsätter den med alla mina bekymmer och glädjeämnen. Men jag, som sammansatt ande av min tid, av vad som fanns tillgängligt i närheten kommer att upphöra och andlöst sammansmälta med jorden