Att leva, kan vara att gå en väg, en sorts väg, som svensk, man, Stockholmare och vad mer som skulle kunna sägas vara min väg. Vad jag nu frågar mig är om känslorna har något med min väg att göra. Om det faktiskt är en kompass i livet, en inre medvandrare som är oerhört erfaren, som saknar ord, men som kan uttrycka sig emotionellt. Frågan är om glädjen är själva målet, eller om glädjen är en kompass som visar vägen. Det vill säga att den pekar alltid åt den väg som är mest livskraftig. När jag hittar den livskraftiga riktningen tystnar känslorna och en stunds frid uppstår, innan nästa känsla dyker upp. Den känslan kan vara smärta och att detta vägval är olämpligt, och en annan riktning bör sökas.

Frågan är om glädjen kan öka varefter riktningen på vägen blir allt mer livskraftig. Att vandraren blir starkare, mer rustad för att hantera konflikter, mer energirik, får allt fler livliga och berikande tankar, allt fler starka glädjande känslor. Glädje som kan stegras till extas. Men som inte bör vara ett tillstånd att eftersträva för berusningen utan för att förstå att livsvägen nu börjar bli optimal. Tillståndet som är mest önskvärt är frid. Det vill säga att känslorna är stilla som ett kav. Likväl behöver tankarna stillas när livsvägen gås i en livskraftig riktning. Tankarna och känslorna inlemmas i kroppen, och allt rör sig som Ett. Fridfullt är allt i rörelse. Harmoniskt och rytmiskt. Ett tillstånd av sömn, en slags frånvaro från det världsliga uppstår. Jaget tycks suddas ut och verkar expandera ut i helheten, likt ett fiskstim. Där den enskilde fisken plötsligt inlemmar sig i stimmet rörelse och rör sig tillsammans med alla andra fiskar som om den vore, en fisk.