Ett omfattande ämne, men roligt och känsligt att beröra. Låg länge i sängen i morse och strosade bland tankar och minnen. Lycklig på ett sätt men också lite bedrövad på ett annat. Tänkte att jag börjar med sex.
Har tango något mer med sex att göra än andra aktiviteter? Eller har jag haft mer sex i tangon? Eller säger jag ja till sex om jag dansar tango?
Funderar på hur sex har uppstått i andra sammanhang och kan inte hitta någon annan skillnad än att det möjligen går fortare att komma i säng om gnistan uppstår. Eftersom man redan kramat varandra och stått varandra så nära. Annars ser jag ingen skillnad på hur gnistan uppstått. På jobbet, på tåget, på fest, på ICA ja, i princip överallt. Finns det gnista spelar inte kontexten någon större roll. Vad som möjligen kan vara svårt är att skilja känslan av förälskelse till tangon, från förälskelsen till danspartnern. För min egen del har jag gått vilse några gånger för att tangons omfamning, närhet och synk kan väcka känslor som kan tolkas som något jag känner för den jag dansar med.
Minns flera tillfällen, som är lite som att klämma ett finger i dörren. Det kommer oväntat, blixtsnabbt och gör ont som tusan.
Den första var nog A, som jag blev förälskad i, men vi gick inte längre än att kramas. Hon luktade hemma, var vänlig och glad. Vi dansade ofta. Jag var nybörjare och lite som jag var på körskolan. Överväldigad av allt som behövde göras när man kör bil de första gångerna. Men A var förstående. Frågade om jag fick krama henne efter dansen och det fick jag. Vi gick på bluesdans. Dansade som tokiga i tre timmar. Liksom fria från allt strikt och svårt i tangon. Skämdes i flera dagar efteråt, fast jag inte hade gjort något annat än släppt loss dansaren inom mig. Hon bjöd hem mig för en tango på två. Vi dansade och jag minns att jag slog i lampan som hängde från taket varje gång jag passerade. Frågade varför hon tog hem mig till ett dansgolv som inte gick att dansa på. Hon blev förbannad och så var det slutdansat med henne.
När jag tänker efter så är det verkligen inte bara fötterna som tränas i tangon. Alla dessa sociala händelser är också träning. Om man inte blir knockad och utslagen så blir man vis och en ännu bättre tangodansare. Troligen har man med sig själv in i tangon. Har man svårt att säga nej, så kan man hamna både i armarna på någon man inte vill dansa med och även i säng. Är man flirtig i det vardagliga så är man det med all säkerhet även i tangon.
Älskar man tangon, uppstår ännu starkare känslor i dansen. Då är det ovillkorligt att ha klämt fingrarna tillräcklig många ggr. för att låta bli att göra något mer än att dansa. Med tiden blev det ett varningstecken om jag ville dansa med någons behag, istället för med någon som var duktig och lekfull. Att sitta på tåget hem och undra vad hon hette och hur jag skulle få kontakt med henne igen, blev också ett no no. Den bästa dansen är att åka hem och vara nöjd och glad över kvällen utan att fundera på något annat.
I mitt fall har det med andra ord inte blivit mer sex än i något annat sammanhang. Nog om sex.
Något avgjort svårare och mer tabubelagt är hur det känns att dansa tango. Med tiden blev närheten och vad vi faktiskt gör som dansare allt mer medvetet. Insåg plötsligt att vi faktiskt stryker brösten mot varandra i pivoter, ochos och i milongueron. Att jag faktiskt håller henne i handen. En hand som drömmande kan stryka mig med tummen, eller hålla runt min tumme, eller på många andra sätt kan vara intimt och känslomässigt starkt. Och den andra handen som ligger bakom hennes rygg, som om vi är i en lång kram. En rygg som kan vara bar, vilket gör att handen kan röra sig över hennes hud. Ögonmöten, andning, nynnande, visslande, osynliga dofter och synliga dofter, hårda sparkar, strykningar, otroligt nära omfamningar, handen som automatiskt hamnar på sidan av hennes bröst i öppen omfamning. Alla dessa själsliga och kroppsliga beröringar, som för den högkänsliga är fyrverkerier av känslor. Känslor som äskar en förklaring. En tydlig kontext.
Ledsamt är det, att dansa underbart med någon och sedan plötsligt varken kunna dansa eller prata med varandra. En smärtsam upplevelse. Ja, rent av omänsklig. Ibland har det hänt att mötet har slutat med att meddansaren lämnat tangon helt och hållet. Vilket är en förlust på mer än det personliga planet. En förlust för tangon som helhet.
Numera upplever jag anslutningen till de dansare jag dansar med, som en stark kärlek. Jag älskar de jag dansar med, men jag åtrår dom inte. Känslorna hör till allt som tangon skapar och har inget med vad som finns utom dansen att göra. En överraskande känsla, att älska någon innerligt för den dans vi dansar här och nu. Sen skiljs vi åt och blir främlingar. Tangon försöker berätta något, eller är det kanske det mänskliga i mig som försöker berätta något. Något som har med mig att göra och den anknytning jag har har till andra.
