Praktica S var välbesökt idag. Övade på Milonguero. Tog det lugnt fokuserade på omfamningen, att vara tillsammans i ögonblicket. Dansa mer öppet som i nuevo ger inte samma känsla av tillhörighet. Milonguero är mer att vara tillsammans i det stilla, där nuevon är mer som en aktivitet likt badminton. Det ena utesluter inte det andra. En tanda ger möjlighet att både dansa milonguero och nuevo.
Milonguero skulle kunna sägas vara själsligt svårare, då en slags tillhörighetskänsla väcks. Kanske därför jag inte dansat nära på länge eftersom de senaste åren varit kämpiga med covid och socialt. Möjligen blir det svårare att dansa milonguero då. Är det viktigt att göra det lättare att dansa milonguero genom att presentera sig, vara vänskaplig och omtänksam. Upplever att det kan vara svårt att vara omtänksam för det skulle kunna uppfattas som om jag är intresserad av något mer. Eller är det tvärtom, ifall jag inte visar mig vänskaplig så skulle jag kunna vara intresserad av annat.
Tänker att jag vill prova att bli mer vänskapligare både före och efter tandan, och dansa mer milonguero igen. Känner ett behov av att förklara för alla jag dansar med att jag inte är intresserad av något annat än dans. Att vi kan sluta tänka på det och ägna oss åt att dansa så glädjande och omtänksamt som möjligt.
