Att vara i frid
känna en stigande oro
tänka vad som behöver göras
utföra handlingen
känna glädjen
återgå till frid

Födas, känna livets oro
känslor som blombuketter
sprudlande av rosors doft och taggar.
använda tankarna för att finna frid
och lösa hindret för livsrörelsens framfart.

Livsrörelsen strömmar för en stund fritt
som om jag vore en fåra i dess väg
för att snart dämmas upp igen
Väcker tankar och svåra känslor

Så med klarhet i tanken
löses hindret upp
och vi bryter fram
starkare än tidigare

Glädje, oro och sång
präglar vår väg fram
för att så småningom
leda till frid igen.

Någonstans i fjärran
finns så den stora
blå och blanka friden
i vilken vi alla samlas,
väntar och värms

Känna hur varje del av oss själva
växer och blir större
frigör sig själv från sin granne
och blir ånga och bubbla
som lösgör sig från ytan
och börjar stiga

Stiga in i det kyliga
i helhetens tänkande
blir moln, vind och åska
förtjockas, bli våt och droppe
tung och börja falla

Fångas upp av en människa
sakta smeka henne på kinden
rinna som en tår från ögonvrån
ner över läpparnas röda välvdhet
och till det en levande andning

Falla till marken
samlas till fåra och bäck
å och flod

Glädje, oro och sång
präglar vår väg fram
till en tillfällig frid
innan vi lyfts och bryter fram igen.

Reflektion
Blodkroppen i blodet ser sig födas och dö, men människan i vilken hon föds och dör i rör sig framåt tack vare blodkroppens födelse och död. Vi är alla delar av Naturen och skapelsen, och vi för henne framåt, genom att födas och dö, födas och dö. Ett existentiellt blinkande, i en annars klart lysande livs-fyr. Ett blinkande, som inte skapelsen kan vara utan, för det finns ingenstans detta blinkande kan förpassas. Skapelsen är absolut och kan inte förpassas in i något annat som skapelsen inte är förbundet med. Så varje molekyl, varje liten rörelse i det stora hela är absolut, fullständigt nödvändigt, behövt och älskat, allt annat är bara egots slitande i helhetens förmodade måsten.

Var lägger jag mitt fokus, att jag är denna fyr, att jag uppstår som det gudomliga och allt uppstår med mig, att jag dör och allt annat dör samtidigt. Eller att jag är i denna gudomliga rörelse som en del, som en mening, med en absolut vital funktion, som inte kan avlägsnas, då en bit av existensens livrörelse pulserar genom mig.

Ett ord Samsara dök plötsligt upp i minnet, som en uppblossande blomma. Minns att ordet dök upp igår när jag backade upp alla hemsidor på hemsidedatorn. En tom mapp hette Samsara. Vet inte varifrån den kom och varför den var tom. Men idag har ordet en betydelse. Samsara. Ett så vackert ord.

På Wikipedia står följande:

”Samsara kommer från sanskrit och betyder “att flyta ihop”, “att passera genom olika stadier” eller “att vandra”. I religioner med indiskt ursprung kan samsara enklast översättas som kretslopp [av död och återfödelse].”

Hur märkligt är det att texten idag handlar om Samsara. Men beskrivningen saknar ett större perspektiv. Födelsen och döden sker som en rörelse, i något mycket större, ett större som inte kan existera utan denna födelse och död inom sig. Kan jag inte uppfatta denna större rörelse, har jag ingen möjlighet att förklara födelse och död. Jag kan inte förklara varför jag föds och dör. Mitt liv saknar mening och tycks uppstå ur ingenting för att sedan kollapsa och sluta med ingenting. En absolut meningslös rörelse eftersom den uppstår ur ingenting och försvinner som ingenting. Sammantaget ett ingenting.

I ett större perspektiv, där födelsen, uppgiften och döden bär ett större liv, en absolut mening, uppstår jag i någonting, med en mening, som älskad och behövd och jag dör med en slutförd uppgift och samlas älskad upp och återuppstår igen, som en ny blodkropp, en ny människa. Måste jag inte ständigt fråga mig, vem som älskar mig och vilken mening som tillskrivits mig. Hör jag inte alltid hennes röst genom känslor och tankar. Eller hör jag bara min egen.