Inre glädje, den mest meningsfulla

Märkligt är att upptäcka att det inte handlar så mycket om att lära sig dansa utan mer om att låta bli att lägga sig i, styra och tvinga kroppen till rörelser som den inte förstår eller tycker om. Den kan dansa själv, om jag bara ger den förutsättningarna.

Inget är så utvecklande och härligt som att släppa loss sig själv, älska uttrycket och den personliga dans som framträder, hur den än visar sig och är. Ja, inte bara i dansen, utan i allt.

Att som ryttare ständigt tvinga hästen att göra rörelser den inte tycker om, som skapar olust och smärta, gör ingen helhet, ingen samstämmig glädje, inget flow. Motsatsen skapar ett samarbete som inte kräver lidande och belöningar. Enbart inre glädje, vilken är den mest meningsfulla.