Provade med Birkagården först, men det var fler män än kvinnor. Cyklade till Alvik där läget var ungefär likadant. Såg dock en följare och insåg att det kanske skulle kunna bli en fin kväll trots allt.

Följde med henne ut för att ta en nypa frisk luft, sen dansade vi hela kvällen utom en tanda. Vi dansade sagolikt, mycket med bara en hand, eller ingen alls. Märklig upplevelse att dansa med en like, som upplever rörelser och takt på samma sätt. Svårt att säga om vi tyckte om varandra från början och därför dansar bra. Eller om vi dansade bra och därför började tycka om varandra. Eller kanske både ock. Härligt är att känna dansen växa exponentiellt i ett samtal, där synpunkter inte upplevs som kritik eller hotfullt, utan istället ses som något att prova för att se om dansen blir mer levande. Nästan som två ingenjörer som tillsammans skapar något nytt, nyttigt och vackert. En man kom fram till oss och gav oss en komplimang för hur vi dansade. Sympatiskt och omtänksamt av honom.

Noterbart är att när vi kramas så känns det helt underbart, naturligt och bekant. Vi kan kramas länge utan att det känns konstigt, vilket naturligtvis måste vara en fördel i dansens omfamning, att den är bekväm, naturlig och lustfylld. Tänker på Joel, på Stockholm tango, som också kan kramas på ett sätt som känns naturligt, välkomnande och omtänksamt. Är säker på att det skulle kännas härligt att dansa med honom.
Lustigt på ett sätt, att själva omfamningen är en kram, i vilken jag behöver känna mig avslappnad, naturlig, öppen och omtänksam. Om den inte är det, är det ju inte så konstigt om dansen blir forcerad och komplicerad. Att kunna kramas omtänksamt är ju lika viktigt som att kunna göra en pivot eller ett kors. Så mycket smärta, ärr, ofullkomligheter och begränsningar som det kan finnas bara i en omfamning. Kan jag inte omfamna min medmänniska med omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap blir dansen lidande från steg ett. Många gånger är dansen som en flykt från omfamningen. Den är obekväm, eller oönskad och då blir dansen forcerad, snabb och icke kommunicerbar. Behöver inte ens vara medvetet.

Den andra danserskan sa att jag gjorde hennes kväll. Vilken fin komplimang. Vi skrattade gott tillsammans. Att skratta mycket frigör en massa spänningar och måsten. Precis som gråten, när jag är ledsen. Minnesvärt! Gemensamt skratt befriar från sånt som är obekvämt. Gränsöverskridande och levande tango kan leda till mycket glädje. En tango som inte också skapar glädje, ja ibland till och med gapskratt, är inte levande.

En härlig känsla att hitta flödet. När dansrörelsen rinner självklart som vatten, som om det finns rörelser som är helt naturliga och självklara inom oss. Men också att betrakta meddansaren och vara uppmärksam på var hon antyder att hon vill gå, och väva om dansen så. att hennes små antydningar blir del av dansen. Att väva på detta sätt kan vara svårt om min dans är statisk, forcerad och fastlåst i takten. Men om jag känner mig fri, kan jag möta min meddansare och väva tillsammans en dans, som vi båda finner glädjande och flödande.

Intressant att det som jag ibland uppfattar som fel, eller tappad balans eller andra obekvämligheter ofta är flöde som avbryts av mig själv. eller meddansaren. Av olika anledningar rör vi oss inte alltid naturligt, utan tänker dansen och vill saker som blir avbrott, osynkat och ryckigt. Om meddansaren är för medgörlig blir det också en obalans i dansen, som är menlig för oss båda. Flödet och dynamiken uppstår som starkast då båda lever sig in i dansen, uttrycker sin tolkning och lust, och väver ihop en gemensam dans som innehåller bådas rörelser, bådas glädje och bådas lust. Bättre konflikt i dansen än medgörlighet. Konflikterna går oftast att lösa men medgörlighet döljer halva delen av paret och blir istället en halv dans, en förarens dans, vilket jag tolkar som en trist brist. Initiativ behöver tas av båda dansarna, och tydliggörs med en stark och tydlig närvaro, något som båda dansarna kan visa. På det viset blir föra-följa dynamiskt och något som böljar fram och tillbaka mellan dansarna. Kanske skulle det kunna ses som en process, där båda är medgörliga till en början och ledarskapet pendlar fram och tillbaka i paret, beroende på vem som har den för ögonblicket starkaste musikkänslan och kan naturligast följa flödet.

Att dansa en rörelse från en workshop, kan bli ett avbrott i ett flow, för den passar helt enkelt inte in i rörelsen. Det blir ett ryck, ett plötsligt stopp, en förvirring. I och för sig ett korrekt steg men inte en helhet och inte ett vattenlikt flödande.

DJ:n frågade vad jag heter, vilket förmodligen beror på att jag gjort något dumt eller något bra. Hoppas att det är det senare.