Förlåtelse

För en vecka eller två sedan, vid ett besök på Rost, mötte mina ögon en vacker kvinnas blick. Frågade skämtsamt om hon ville dansa. Hon avböjde vänligt genom att säga att ”det var så länge sedan” och visade att hon endast hade sandaletter på fötterna. Gick till pistans kant, vände mig om och tittade åt hennes håll. Den här gången reste hon sig och kom oss till mötes.

Dansade oss mycket försiktigt, ja, nästan orörligt. Sade att min önskan är att få oss att känna trygghet, bli berikade och känna glädje. Ökade sakta rörelserna, i vilka vi utan svårigheter följde. Från en öppen omfamning kom vi allt närmare, för att bara efter en dans vara så nära som det går. Hjärtat fylldes av närvaro och glädje. Hennes blygsamhet i orden visade sig vara en fullfjädrad underbar dansare.

Att få möta en främling i dansen, att förslutas så tätt två människor kan komma, är en akt av förlåtelse, som att öppna hjärtat och sinnet på vid gavel och släppa in en annan människa i de inre heligaste rummen. En akt av försoning så stark att själen faller på knä inför denna nya kropps förening. Som att efter en lång vandring, i hopp om att finna förlåtelse och försoning äntligen nå fram, om så för en tanda eller två.

Ja, stående på knä, i ljuset av oss två, smälte all ensamhet ut, allt som varit svårt att bära låg nu som stenar vid pistans kant. En märklighet utspelade sig, omöjlig för en utomstående att se och uppleva. Men vi var i det utomvärldsliga, i kontakt med vad som sammanför, berikar och utsläcker alla synder och svårigheter.

En slags förlåtande frälsning ligger vid handen som sköljer allt rent, gör allt vitt och oskuldsfullt. Kanske det förminskande ordet placebo kan spegla vad som händer, när ingenting verkligt eller världsligt till synes är närvarande, där istället det inre glöder intensivt och genomträngande.

Ändå är allt närvarande, lyser med ett starkt, intensivt ljus, rakt igenom oss, når alla skrymslen alla vrår och renar från misstag, oförstånd och smärtsamma upplevelser. Så stark är denna omfamning, detta möte, denna gemensamma rörelse, att när vi avslutar dansen, är det inte hennes närvaro, eller min egen som jag ser upplösas utan den vi för en stund sedan var tillsammans i. Mot allt förstånd och erfarenhet, tagen av stunden, kan inte längtan låta bli att försöka betvinga världens rörelser genom att fråga henne om att dansa igen.

Hon säger sitt namn, vilket omedelbart faller i glömska. Nämner Stora skuggan, trots den inre rösten, som ropar att det inte är någon mening, utan säger istället att ta emot vad som hänt och lämna det därhän. Så stark är denna upplevelse att den drar som längtan efter en ny förening.

Förlåt!

Reflektion

Förlåtelse handlar om att låta gammalt vara glömt och att sluta känna upprördhet efter en kränkning. Inom religion kan det vara ett uttryck för relationen mellan människan och Gud, och är då ofta förknippat med krav på offer, gottgörelse eller bot. (Wikipedia 230705)

Om Helheten, inte går att se, bara helhetens verkningar, kan detta vara detsamma som denna försoning mellan två människor. Det vill säga, vad vi är tillsammans går inte att se. På något sätt kan inte hjärnan acceptera dessa två förenade kroppar som en kropp. Men om hon kunde se, skulle hon se helheten. Inte bara i paren, eller i den hela människan, utan i alla sammanslutningar, där delarna arbetar på ett sätt som omfamnar alla delar, som i våra kroppar, där hjärtat inte slår för sig själv utan för alla.

Det sägs att det bara finns en Helhet, och det stämmer ju, i betraktelse av universum som den största helheten, och alla delar av den som mindre helheter i denna större Helhet. Om alla religioner insåg att de är helheten, omfamnade av denna större Helhet skulle världen bli en mer livskraftig plats.