Vill – vilse

Läste tango queers inbjudan till dans på sprallen. Ordet ”vill” upprepades oupphörligen. Associerade till orden vilse. fara vill och missta ta sig. På ett sätt intressant. Förmodligen uttrycks motsatsen att känna sig inlåst, inte få vara sig själv, bli mobbad och begränsad. Kanske finns en inneboende lust att göra plats för det i många fall otillåtna och orättvisa.

Inser att ämnet lätt sväller över kanterna för vad texten kan omfamna. Naturen är nyckfull och människan önskar ordning och reda. Lämnar queer där…

Gemensam vilja

Har under en tid funderat på att vilja, att just den egna viljan förstör dansen. Att istället söka den gemensamma viljan är mer fruktsamt och gör dansen livligare, mindre konfliktfylld och mindre aktiv/passiv. Att sinnesmässigt lyssna på allt samtidigt och samordna dansen leder till ett gemensamt flöde. Får mig att tänka på en laser i vilken ljuset koncentreras och samlas i en enda våg istället för flera.

Röra sig tillsammans som Ett

I dansen flöda med musiken, med meddansaren och dansarna runt omkring. Att sammantaget röra sig tillsammans som Ett, en individ, i vilken alla är en samverkande organism. En rörelse som börjar i vad jag uppfattar som mig själv, den varelse, det väsen som jag själv uppfattar, som grundar sig i att jag känner min kropp på ett sätt som jag inte kan uppfatta andras kroppar. Ett varandra som jag gärna vill göra flödande, med så få konflikter som möjligt, så rörelsen kan ske utan darrningar, plötsligt stopp, eller förvirring.

När min egen rörelse blivit laserlik, mjuk, följsam och enhetlig kan jag försöka ansluta till musiken, göra mig till ett även med den. Ledsamt är inte musiken längre levande så att musiker och dansare kan forma varandra och enas utan musiken vi oftast dansar till är omöjlig att påverka. Inget samspel sker mellan musiken och dansaren. DJ:n kan naturligtvis välja olika musikstycken, men i ögonblicket saknas pulsen som skulle kunna finnas mellan dansarna och musikerna.

Att endast vilja, ena sig i livsrörelse, den gemensamma viljan, den musiken uttrycker, sprickorna i golvet, den färgen på väggarna stimulerar, den kraft som strömmar från arrangören, meddansaren, alla dansare på pistan. Den vilja vi ser i naturen, hur vattnet strömmar, vinden blåser, hur vind och vatten påverkar varandra i en gemensam rörelse. Hur energin från solen, värmen från jordens inre får allt i rörelse, i jordbävningar, tsunamis, regn, orkaner och lojt stilla vatten. Allt hör samman och rör sig tillsammans, och människan kan uttrycka antingen sin egen vilja och ständigt bli besviken över att det inte blir som hon önskar. Eller så omfamnar hon alla rörelser, allas viljor och rör sig samstämmigt.

I dansen öppnar jag alla sensorer även utåt. På något sätt överför jag nervändarna in i min meddansare vilket möjliggör ett förenande. Hens rörelse, fotsättning, balans, lutning, uttryck blandas med mina och vi blir en dansande virvel av livslust, livsuttryck, något helt nytt uppstår, inte ett uttryck från enbart mig som styr meddansaren, utan ett förenande, i vilket balansen ställs i centrum. Dansen blir på ett märkligt sätt En ny dansare, något varken hon eller jag är i våra egna varanden.

Känslor

Noterar min egen känsla och hens, anpassar mig så att vi tillsammans rör oss dynamiskt, som ett, istället för två. Ingen styrning behövs, inget följande behövs, lika lite som mina högerarm behöver föra min vänstra. Jag kan inte längre lyckas med att föra den andra på ett sätt som gör mig glad. Jag kan inte heller bli förd på ett sätt som gör mig ledsen, eller frånvarande.

Ett färdiglagt pussel

Istället är jag förenad med allt, som ett färdiglagt pussel, vilket uttrycker en sammantagen bild, inte små öar av enstaka bitar eller några sammantagna. Min vilja är endast att i dansen lägga detta pussel, vilket naturligtvis inte innebär att jag kan uttrycka mig personligt men jag behöver ha med mig meddansaren i detta så att hon känner sig delaktig och som ett med uttrycket.

Besvikelse

Med detta i tankarna är det inte svårt att förstå den besvikelse jag känt genom åren, som någon som högaktar och älskar tangon, och varit tvungen att röra mig i de av andra formade tangotillfällena. Jag har den här känslan att få dansa helt, kanske är det inte helt olikt queer som också länge kämpat med ensamhet, besvikelse och lidande. Har kämpat med att förstå känslorna, lidandet, vad helheten är, vad känslorna och tankarna har för funktioner.

Frid

Allt borde leda till frid, till ett, att känna sig delaktig med allt. Vägen dit är att använda känslorna. Känns glädjen är jag på rätt väg, såvida inte människan har varit där och destillerat alkoholen från jästblandningen, eller filtrerat ut sockret från sockerbetans fiber och vitaminer. I Naturen fungerar känslorna så att de leder till frid. Känns något glädjande så betyder det att jag skall fortsätta med detta för att nå frid. Känner jag smärta bör jag dra mig undan.

Samma sak gäller tango. Att söka de gemensamt glädjande rörelserna, istället för enbart mina egna. Att sluta med det som gör ont, det som skadar mig själv och andra. Av det skälet är det så ledsamt att det som kallas allmän dans, som alla är välkomna till, istället är små grupper eller enstaka individer som endast är närvarande för att tillfredsställa sig själva, eller sin egen lilla grupp. Men jag har accepterat det nu. Jag dansar numera på det sättet igen.

Plockar russinen ur kakan

Struntar i helheten nu. Plockar russinen ur kakan för att det är så tangon i Stockholm är utformad, lärs ut i kursverksamheterna och erbjuds av arrangörerna. Dock kan jag uttrycka denna helhet i mig själv och i paret jag dansar. Försöker lägga viljan åt sidan och förenar mig med den som så önskar i en gemensam dans och rörelse.