En tangorörelse som omfattar både kurs, praktika och milonga

Dansaren skall ha möjlighet att röra sig fritt inom samma rörelse, förening eller företag. Detta för att göra henne trygg. Målet för dansaren är alltid att kunna välja själv var hon vill dansa bekvämt tryggt och omtänksamt. Ingen allmän pista inom rörelsen kommer att tillåta ett splittrande av dansarna, gruppen eller dansaren.

Att visa vänlighet, säga hej och dansa med alla kommer att vara en självklarhet. Detta innebär också att man förhåller sig till etikett, regler och begränsningar.

Går dansaren en kurs kommer hon att känna igen sig både på praktika och milonga. Hon kommer att möta samma värderingar på alla pistor inom rörelsen.

Danslärare som vill visa upp sig och uppvisningsdansare som vill göra reklam för att gynna sin rörelse kommer att få betala för att visa upp sig och på det sättet göra biljettpriserna lägre. Alla besökare kommer med andra ord ha lika stort värde och förväntas dansa med alla. Huvudsaken på allmän dans inom rörelsen är inte att dansa bäst, utan omtanke, förtroende, öppenhet och gemenskap kommer att vara grundläggande.

Allt som dansaren upplever på ett arrangemang är viktigt. Från färgen på väggarna, musiken, en discjockey som kan läsa dansarna känslor och vad dom behöver, socialiserade dansare, luften och stämningen hos arrangören och mottagandet. Allt är viktigt för att göra ett dansmöte underbart, mänskligt och levande.

Levande musik kommer att ges företräde på alla sätt, även i det lilla, om det så bara är en musiker. Samspelet mellan musiker och dansare är essentiellt och ovanligt. Av det skälet behöver det prioriteras och bli mer naturligt. En discjockey kan inte läsa av dansarna som en musiker kan och anpassa vad hen spelar efter dansarna. På samma sätt gäller det för dansarna att kommunicera med musikern för att frambringa ett möte och ett samspel, inte bara med partnern utan också med musikern.

Den musik en discjockey spelar är död och krävande för dansaren eftersom den inte kan kommuniceras mer än att discjockeyn förhoppningsvis är känslig och klarar av att möta dansarnas behov av trygghet och förståelse.

Praktikan måste få vara ett övningstillfälle och inte en milonga. En möjlighet att få prova, utmana och testa gränser som inte går på en milonga.

Överhuvudtaget behöver dansaren göras medveten om sina skyldigheter. Hen behöver träna på allt, inte bara på stegen utan också på etikett, röra sig tillsammans, inte bara med partnern utan också med hela gruppen dansare.

Att inte kunna gå ett steg tillbaka för att dansaren bakom står där är ju absurt. Mellan paren bör alltid finnas tillräckligt med utrymme för att dansaren framför skall kunna ta ett steg bakåt utan att behöva oroa sig för att krocka. Paret behöver en zon runt omkring sig som behöver respekteras av alla andra par. Blir det för många par i den yttre ringen bör en andra ring bildas om det är möjligt eller så går helt enkelt inte fler par in på golvet än som får plats. Man får helt enkelt vänta på nästa dans.

Att respektera rörelsen motsols är viktigt. Vi kan inte dröja kvar för länge på en plats, lika lite som vi kan trycka oss upp mot paret som är före oss. Att kunna dansa på platsen utan att röra sig framåt är en grundläggande kunskap för att kunna hantera rörelsen runt golvet.

Arrangören kan också hålla ett öga på detta genom att inte släppa in fler än det får plats.

Allt detta behöver beröras på kursen och inte bara det lätta och snabba serveras för att kunden skall betala och skynda vidare ut på dansgolvet utan att vara redo. På det sättet är det också bra om dansaren rör sig inom rörelsen för att kunna beröras om hen har för bråttom ut på praktika och milonga. En mogenhet krävs i alla steg.

Att minska stressen så mycket som möjligt är viktigt och en uppgift för discjockeyn och arrangören. En rädd, osäker, otrygg dansare är en både en farlig dansare och ett misslyckande för arrangören.

Att börja denna rörelse måste med andra ord ske med en kurs som stipulerar vad som förväntas av dansaren på praktikor och milongor. Kursläraren får med andra ord inte böja sig för dansarens vilja att snabbt komma ut på dansgolvet, förrän hon är mogen. Samma sak gäller med balansen mellan följare och förare. Kursläraren, eller kursen får inte under några omständigheter utbilda enskilda dansare.

Många saker i livet är orättvist. Att fler kvinnor önskar dansa tango än män är en sådan orättvisa och bör inte leda till att alla får en tråkig kväll.

Att ta in redan dansande män för att komplettera kvinnor som är nybörjare är en katastrof som måste betalas senare i form av stress, missnöje och övertramp.

En dansare påstod att pensionärerna i Tangon inte är fattiga, och att det inte är det som är skälet till att en viss rörelse missbrukar föreningslivet för att ge dansarna lägre priser. Frågan är dock vad en dansare kan tänkas betala för att få dansa stressfritt, kvalitativt, balanserat och få en fantastisk upplevelse.