En levande Tango
Någon tycker att det är märkligt att jag dansar så bra utan att ha gått mer än en nybörjarkurs och en fortsättningskurs. Jag har bara ett svar på det. Att jag älskar inte bara mig själv utan alla dansare och hela världen. En märklighet är att om vi verkligen tycker om varandra så uppstår tangon av sig själv. I solnedgången går vi hand i hand och när vi möts för att kramas uppstår omfamningen. Människan lotsas in i den djupare kramen och ett förhållningssätt som på bästa sätt kommer att ta hand om vad denna djupare kram skapar.
Den dansande människan däremot, hon börjar gå i denna omfamning och blir i sig själv ett barn eftersom denna förenade människa aldrig tidigare funnits. Hon föds i sina nya steg, steg som inte är förutbestämda, getts namn, som tas i sekvens utan är i direkt kontakt med ett levande djup som inte liknar någonting annat än livet i oss. Dessa två liv som nu förenar sig i en ny människa, en större och mer utvidgat människa. Som med sina ben likt penslar, tillsammans intuitivt i musiken beskriver vad hon upplever i ögonblicket.
En kärlek som inte är egoistisk, utan en kärlek som flödar, som alltid vill denna nya människa sitt bästa. Som alla kroppsdelar som alltid stöttar varandra, alltid är fokuserade på varandra och vill ständigt bidra med allt de har för att tillsammans bidra till överlevnad, till frid och alltings fulländning.
Det sägs att Universum så småningom kommer att frysa ihjäl men långt innan dess kommer förhoppningsvis livet på jorden ha nått sin fulla potential, något som är svårt att blicka in i men som naturligtvis kräver att detta inre liv, denna gnista som går från vuxna till barn, från generationer till generation och som i sin framtid har något fullständigt oförståeligt, får blomma ut, om vi inte långt innan dess har släckt ner oss själva.
På pistan kan vi uttrycka en levande Tango, i denna fullständiga kärlek för varandra och samtidigt måla vackra målningar i pistans duk. Cirklar, raka streck som plötsligt upphör i det tvådimensionella för att fortsätta i det tredimensionella i snabba boleos eller strykningar. Som del av denna målning tittar jag inte längre på dina fötter utan leendet i din mungipa, om det blir större vet jag att min närvaro berikar din och att vi tillsammans är i en gemensam svängning som gör oss till ett och detsamma.
Om det nu är så, att en levande Tango går hand i hand med fortplantningen, men uttrycker sig på två olika sätt, är det inte alls konstigt att jag vill älska med dig, att min hjärna i sin förvirring över att denna dans inte förstår att den är på ett dansgolv och inte i en säng, skickar minnesbilder av stunder och önskningar, att den kanske till och med försöker förleda denna stund av glädje att försjunka i vad den mest önskar ett fysiskt barn. Ja, kanske är det helt normalt att vilja mer i denna kärleksdans, men inte fullfölja denna intuition utan fortsätta måla den vackraste tavlan av alla, Tangons konst.
En levande Tango måste innehålla denna på ett sätt förbjudna del, eftersom det är då den bästa dansen sker, den som inte bara är vacker att titta på utan också den som känns allra mest. En innerlighet som närvarar även när jag dansar ensam, då alla delar inom mig som vibrerar samstämmigt utsöndrar glädje.
I början av Tangon fanns inte denna glädje i ensamdansen utan var mer som ett slagfält där varje gång min inre livliga dansare försökte uttrycka sig möttes den av burop från en annan mer homofob och livsförnekande del av mig själv. Konflikter som istället utlöste oro och bekymmer, som hamnade i den blivande helhetens knä och fick likt en förälder tas itu med med trygghet och många förklarande ord.
Tankar som får mig att undra om vi verkligen har så svårt att gå i början ( för vi kan ju gå ) att detta istället har med dessa inre strider att göra. Tänk om det inte är själva gåendet som är svårt utan allt vi möter som Tangons samstämmighet kräver. All stelhet från allt sittande, allt tvång, allt lidande, alla svårigheter och ledsamma erfarenheter. Alla förvrängda tankar om samvaro, om samstämmighet, livet och allt levande.
Kanske är det inte konstigt om dessa våldsamma, forcerande genombrytande första steg på kursen är som isbrytare genom våra andliga ömtåliga psyken. Där detta våld visar sig som spaghettiarmar och armar som står rakt ut som stela pinnar. Denna svårighet att röra sig tillsammans, inte bara med sig själv utan också med andra, som kan underbyggas av årtionden med föräldrar som misslyckats ge barnen en varm start i livet.
Vad skulle hända om denna dans fick börja varmt och naturligt. Där inget behöver tvingas och frågan om vad tänkte du, eller tanken om jag gjorde rätt eller fel aldrig behövde ställas eller tänkas. Om dansaren eller dansarna fick börja gå tillsammans som det lilla barnet kryper, strävar efter att stå och så småningom börjar gå.
Men om istället dessa förutbestämda vassa knivar till första steg tas och fullständigt skär av livsnerver och duken i pistan, resulterar i en robotartad dans i vilken vi tänker dans, tänker rätt och fel och frågar efter vad vi skall göra istället för att snubblande, stappla fram och gemensamt lära oss dansa denna nya människa.
Säger till min meddansare: vi är en häst, en människa med fyra ben, som inte längre kan röra sig som två ben utan behöver nu röra sig med fyra ben. I dansen med dig dansar jag alltid fyra ben, och inte mina eller dina. I dansen med dig styr jag inte längre, utan flödar, i den riktning som förefaller mest naturlig. Som del i denna rörelser vill jag göra allt som är möjligt för denna fyrbenta varelse, alltså inte för dig, eller för mig, utan för denna fyrbenta varelse som vi nu är.
Jag står ödmjukt och kärleksfullt till förfogande och vill upplösas, försvinna från medvetenheten om mig själv, och istället dväljas i denna mycket större människa. Mitt enda sätt att veta om denna fyrbenta människa är fulländad är att förlora mig, att uppleva att tiden stannar och att rummet försvinner. Ja, jag älskar henne med ett djup som får mig att känna glädje, berusning, försvinna, bli tidlös och rumslös, för vi tillsammans har gjort detta möjligt. Bara vår ödmjukhet, bara vår vänlighet, i bekräftelse, fokus på ögonblicket, i en total närvaro, gör detta möjligt.
Med detta resonemang är det inte svårt att förstå att vi förskjuter varandra på grund av våra fördomar, trauman och skeva tankar. Att detta endast sker lätt med vissa dansare och är svårt med andra. Att tvätta sig själv och andra rena från fördomar, skuld och anklagelser är svårt. Att förlåta, tidsbegränsa straff som vi oändligt delar ut till partners, vänner, arbetskamrater och familj.
Ha som ledstjärna att göra vad vi kan för att börja älska alla och allt är en utmaning. Tyvärr får jag väl säga, så låter det sig inte göras enbart på pistan utan behöver göras i det stora hela. Att tycka illa om en människa i det vardagliga är att också tycka illa om en människa i en levande Tango.
En ovilja som är oförenlig med en levande Tango!
