Omfamningen

Klart är att omfamningen är för den ovane, en intimitet som vi oftast endast delar med familj, förhållanden och nära vänner. För den som inte är van vid denna närhet med vem som helst, har en tillvänjning framför sig precis som den som har svårt att hitta takten. En väg som troligen oftast upplevs som en uppförsbacke. Vid närmare eftertanke är den faktiskt mer intim än så eftersom den inte bara varar upp till 15 minuter utan också i samstämmiga rörelser vilket naturligtvis får den att mer likna kramen i ett förhållande.

En lång omfamning i rörelse som kan omfatta alla typer av upplevelser och minnen. Ja, också frånvaron av kramar och närhet. Här kan ju en smula psykologi, terapi och människokännedom komma till pass eftersom alla typer av tankar och känslor kan komma till ytan. Måste inte frågan om vad tangons omfamning är utkristalliseras? Vad är normalt? Och hur kan jag veta när jag kommit in i något annat. I början av tangokarriären mötte jag en manlig dansare som poängterade att vad vi upplever i omfamningen vet vi bara själva, såvida inte den kommuniceras i spändhet, spaghetti-armar, ovilja att samarbeta, eller rent av inte förmå att samarbeta alls.

Något som får mig att tänka på ledarskap, att låta någon ta ledarskap, kämpa om ledarskap eller dela ledarskap. Fight or flight. Deflect!

Att förutsätta att vi inte bara tränar steget när vi går, verkar tydligt, men själen visas ingen som helst uppmärksamhet, utan kan istället visa sig som alla möjliga tankar, oftast förvrängda, eller känslor som dansaren inte förstår. För inte så länge sedan dansade jag på tu man hand med en dansare som när vi dansat klart, sa att hon inte är så bra på att förstå känslor. Valde att inte ge mig in i vad det nu var hon tänkte eller upplevde men förstod att dansen berört något i henne som hon inte kunde förstå. Vilket är något annat än att tappa balansen eller inte förstå en förning.

För egen del har jag virvlat runt i känslor, flirt, märkliga tankar, tolkningar, sex och försökt sätta ord på vad tangon är. Sexualiteten är granne till denna omfamning och behöver adresseras precis som alla andra behov. För det är ju ett behov, något vi behöver och något som livet propsar på att vi gör, ibland under förhållanden som är obegripliga, men som ändå låter livet gå vidare i en nästa generation. Efter åtta år tycker jag mig nu kunna säga att dansen i sig kan vara en sensuell händelse som inte behöver något avslut på något annat sätt än att dansa. Under dessa femton minuter är alla sorters känslor möjliga att uppleva, men egentligen bara en tanke, den att jag dansar tango. Fast det är inte svårt att förstå att vi kämpar med att orientera oss i denna kram som väcker så mycket upplevelser inom oss.

Får mig att tänka på att ett normalt samlag är cirka sju minuter långt. Man kan ju undra varför tandan är tre eller fyra låtar lång. Kanske tar det en viss tid för känslorna att väckas, stegras och komma till extas precis som kroppsliga händelser kan göra.

Att veta vilka intentioner jag har innan dansen är ju också ett bra sätt att hålla balansen. Men om min avsikt endast är att dansa, så borde jag kunna hålla balansen, vilka känslor och reaktioner som än uppträder. Och varför skulle jag vilja ha sex med en kvinna om jag redan haft det i dansen. Med det menar jag inte att jag fått utlösning eller andra uttryck, utan menar att jag upplevt alla de känslor som gör sig närvarande vid en fysisk intimitet med en kvinna i andra sammanhang. Något som varit svårt att hantera under alla år, eftersom dessa känslor varit så starkt associerade vid just en herdestund. Ett tema jag berört tidigare, just detta, att starka känslor kan närvara i vilken aktivitet som helst om man är lagd åt det. T.ex. golf, bergsklättring, segling eller vad det nu är som får en att gå i spinn av nyfikenhet, intresse och kanske extatiska känslor.

Om man nu bortser från den biten av omfamningen så finns ju en enorm blombukett av känslor som antingen tillåts, förträngs eller ges efter för. Denna dynamik i dansen berörs inte ens på kurser, utan vi hemfaller åt att ta hand om dessa i oss själva och vi går oftast vilse och skadar varandra eller lämnar dansen. Att uppmärksamma själens uttryck eller psyket om man så önskar skulle göra dansen lättare att förstå och navigera genom.

Någon skulle behöva rita en karta över tangons själsliga farvatten och berätta om allt som kan hända och hur man bemöter detta. Det finns väl inte egentligen någon skillnad på tangon som social företeelse och en arbetsplats. Men arbetsplatsen har en serie skyddsmekanismer vilket inte tangon har. I och för sig pratar man inte om känslor där heller.

Tolkar det som om det finns en likhet mellan swingers och tangodansare i den mening att vi ger oss in i något intimt, oftast förbehållet en nära social omgivning. Om jag nu skulle ge mig på att bli en swingers skulle jag känna mig otroligt obekväm och behöva en lång uppförsbacke för att kunna slappna av. Något som kanske många nybörjare känner i tangons omfamning. Att faktiskt kunna omfamna vem som helst i tangon, känna sig bekväm och röra sig tillsammans i femton minuter, är att bestiga ett berg och berör samtidigt en nerv i tillvaron, den att acceptera andra som dom är och visa både omtanke och förståelse för andra än mig själv och mina närmaste.

Dansare som dansar med alla. med glädje, är något mycket rart.