Gåendet, steget, dansandet och att vara levande
Att gå till jobbet, att gå på pistan, att gå stegen ochos boleos och molinette är inte att dansa.
Att dansa är att sjunga med fötterna, kvittra om man så vill. Det är att bli förd av den inre dansaren som tycks veta allt om hur man dansar och rör sig till musik. Att dansa är att inte kunna motstå den lockelse som en berörande musik frambringar i kroppen. Som om den förvandlas till någon annan, som mot eller med min vilja genast reser sig och vill dansa.
Barnet som knappt kan prata, jollrar, kryper och reser sig för att straxt börja vicka på rumpan när musiken hon tycker om berör hennes sinnen, behöver inte veta vad stegen heter. Hon dansar ändå. Detsamma gäller språk. Vi kan studera grammatik och hacka oss fram bland de nya orden. Men vi kan också blanda oss med dom som talar språket och låta oss beröras, låta språket växa fram utan att veta något om språkteori.
Dansa är att leva, spritta, inte kunna stå still av glädje. Ja, detsamma gäller när jag sitter, och låten jag tycker så mycket om överfaller mig, och får mina fötter att börja hoppa. En utmärkt övning är att sitta och trumma med fötterna mot golvet. Ju mer man övar ju lättare blir det att uttrycka musiken med fötterna vilket tycks vara en nödvändighet i Tangons stramhet.
Av det skälet är det ett litet helvete att kursverksamheterna tagit över pistan och låter den blomma i sin egen regi, och möjligen låter den sträcka sig ut i praktikan vilket borde vara en plats för glädje, att ständigt tappa balansen, kanske falla, att skratta och gråta i svårigheterna. Men istället har praktikan gjorts till milonga, och milongan har gjorts till ett tortyrinstrument för att tvinga in dansarna till kursverksamheten. Jag hoppas innerligt att danslärarna i någon mening inte förstår, men om dom förstår vad dom gör, så deltar dom i slakten av tangon för att göra inkomster.
Allt underbart som en dag skall leda till att vi lever, gläds och dansar den underbaraste Tangon vi kan tänka oss på milongorna, krossas av tangolärarna och dansarna som går ut på allmän dans och bara dansar med varandra och avvisar alla andra. Ett beteende som skapar skräck, rädsla och förakt, som gör människor stressade, ledsna och uppgivna. Som i sin botten handlar om att tangolärarna vill göra en inkomst.
När pistan borde vara platsen för Tangons största glädje. En helig plats, fri från girighet, förakt, hierarkier, segregation och korruption. En folkfest, en hyllning för mänsklighetens varmaste och tätaste omfamning utanför familjen. En plats att krama alla, alla som vill samlas på ett allmänt dansgolv, till för alla, en plats för alla, korta och långa, han och hon, den och det, för dom som bor i Stockholm, Sverige och Världen.
En omfamning som naturligtvis är starkare på praktikan där vi alla lär oss gå-dansa igen efter att ha glömt bort den i barndomens mörker, i skolbänkar, förträngda arbetsplatser och förvrängda könsroller. Praktikan behöver glöda av värme och glädje för att vi skall våga visa oss, ta fram den där lilla dansaren som vickade på rumpan som ingen annan. Väcka den inre nedtryckta lilla människan. Ge henne luft och plats.
Kursverksamheten i sin tur, borde vara mer som en sjukgymnastik för de som inte klarar av att lära sig dansa på praktikan. En plats för de som likt mig är allergisk och behöver extra hjälp för att vara i det som andra är i utan att må dåligt.
Tror ni mig inte? Kom till Tango Helheten. Slå er ner vid fikabordet. Lär känna din meddansare, när fikabrödet går från hand till hand, när tacksamheten och gemenskapens glädje genomfar gruppen och det naturliga mänskliga tar plats och omfamnar alla. Res dig upp, dela din medmänniskas närvaro och glädje, dansa er in i varandra och se hur tangon växer från gång till gång utan att ni behöver göra något annat än att omfamna varandra och stappla, gå och dansa framåt.
Skaka av er smärtan, alla trauman, skräckupplevelser, systemkollapser, förvrängda tankar och tillbakahållna känslor. Häll ut alkoholen, släck cigaretten och avveckla lyckopillren. Låt dig istället omfamnas av livsglädje, allt som vi människor verkligen behöver men hålls undan ifrån. Bli en människa i Tangons famn. Upplev vad en människa verkligen är, när hon inte längre behöver vara rädd, ensam och tillbakahållen.
Klarar du inte att komma på praktikan så gå till kursverksamheten och be om att få bli omhållen för att du fryser ända in i själen, för att din dansare är djupt medvetslös och behöver extra mycket kärlek för att vakna, för att våga resa sig, för att våga stå upp och visa sig själv som hon är, som hon var innan hon blev krossad, förlamad och tillintetgjord. Kursverksamheten är inte en plats för lärarnas självuppfyllelser utan en plats att värmas och få dansarna att våga gå till praktikan för att sedan leva ut på milongan, genom att vara sitt varmaste mänskliga.
Börja dansa, inte för att gå, inte för att gå steg med namn, utan för att du vill leva, leva som det lilla barnet som vickar på rumpan, som ännu är vid liv, som ännu har hopp och tro, som fortfarande ser världen som en plats att upptäcka, som en plats att sprida sin livsglädje på, en plats att med människans närvaro besjäla, göra vad hon mest önskar, den att få vad vi behöver, lära via smärta och njutning, för att nå frid. Att göra hela världen fridfull. Låt oss börja med milongan.
Abrazo!
