Sammanfattning

Känner ett behov av att sammanfatta året som gått.

Har sen barnsben efter svårigheter och mobbing haft en ömsint hållning till de som har det svårt och blir mobbade. Av det skälet tog det hus i helsicke på midsommargården i våras. När jag blev nonchalerad, endast hejad på av männen. Där kvinnorna satt på rad med armarna i kors och mungiporna någonstans vid dubbelhakorna. Där de flesta bara dansade med sina vänner och partners. Dessutom hade jag haft mer än dans med en kvinna som nu inte varken hälsade, såg mig eller ville dansa.

Gick hem och skrev inlägget https://tangohelheten.se/milonga-alegria-220313/ Vilket ledde till ett email från arrangören som uppmanade mig att ta bort det från hemsidan. Förstod inte vad dom hade med saken att göra så det fick ligga kvar. När jag sedan besökte sprallen fick jag veta att jag inte var välkommen, att jag lekte med elden, hotades med polisen, att dom inte ville ha mina smutsiga pengar, dom försökte förhindra mig att betala genom att slå på min telefon och slutligen försökte preja mig på dansgolvet. Då kändes det naturligt att inte besöka arrangören mer.

Försatte mig i den mobbades situation och befann mig plötsligt i en ny sits i förhållande till tangon. Tidigare hade jag inte tänkt så mycket på hur andra hade det i tangon. Kände mig visserligen mobbad redan från början men tog det personligt och ansåg att det var mitt eget problem, att det berodde på min sociala fobi. Men jag noterade att man inte hejade, var vänlig och bjöd upp mig som nybörjare. Brydde mig inte om det utan kämpade på. Hittade verktyg att hantera min inre kritik av mig själv och vad jag uppfattade som andras nonchalans och ointresse.

Men efter vårens händelser fann jag mig i krig med vissa i Tangon, ja kanske Tangon i sin helhet. Och framför allt undrade jag var allt det plågeri kom från som härjade över dansgolven. Vilka tankar ligger till grund för den omfattande hårdhet som visar sig i Stockholms tangovärld. Stångandet med arrangörer och dansare utmynnande i många märkliga ordväxlingar.

Någon ansåg att metoo hade med saken att göra. En annan att det är vad de flesta tycker som är det rätta för alla. En tredje hävdade att tangon är grym och elak till sin natur. En fjärde menade att han hade rätt att gå ut på ett arrangemang och vänta på att ett hett och ångande möte skulle dyka upp så han kunde få en härlig stund. Delade inte deras uppfattningar och funderade allt mer på hur det kom sig att Tangon ser ut som den gör.

En insikt så här i slutet av året är att Tangon i Stockholm är helt oreglerad. Den drivs av glada amatörer som saknar kompetens i det mesta utom svassande. De är som människor är mest när det inte finns några regler och gränser. Som ungdomsgårdar fast utan vuxna. Allt kan hända och allt händer. Efter att ha mött arrangörer och funderat på vad de gör, fick jag syn på kursledarna och insåg att de naturligtvis är mest influerande av alla, precis som den vanliga grundskolan, gymnasiet och universitet är för arbetslivet.

Men de skolor som utbildar dansare verkar bara följa en huvudsaklig linje och det är deras egen försörjning. De blivande dansarna uppfostras i första hand för att generera pengar till kursverksamheten och det verkar naturligt, men inte utan att de samtidigt riktar ett skarpt och tydligt öga på vad som sker på milongorna. För det är slutstationen för alla dansare oavsett om de går kurs eller inte. Precis som eleven i den vanliga skolan har sin slutstation i arbetslivet.

Till min häpnad fick jag veta av en av kursledarna i en känd kursverksamhet att han ansåg att milongorna är organiska, det vill säga helt utan kontakt med kursverksamheten. Han upplyser med andra ord inte eleverna om vad som pågår på milongorna och anpassar verksamheten så att vad de lär ut också gör milongorna till underbara platser för människor som älskar tango. Dessutom så uppför han sig själv illa på milongorna, som kallas social dans, allmän dans, något som alla är välkomna till och förväntas dansa tillsammans. Han dansar sällan med någon annan än de andra kurslärarna, möjligen vänner eller dansare på hög nivå.

Skapar kursverksamheterna samma fina förutsättningar som de gör på sina kurser också på milongorna?

Det vore verkligen en sak om detta skedde i sammanhang där de flesta dansare inte känner varandra, är främlingar inför varandra eller sällan ses. Kanske också sammanhang där det är 300 dansare. Men milongorna i Stockholm besöks av en liten mängd dansare som uppträder överallt. Det är inte svårt att lära känna människor till sätt, utseende och namn om man är en aktiv dansare. Ur det perspektivet är det mer än störande att inte bli hälsad på, inte sedd och inte varken uppbjuden, eller tillåts bjuda upp. Och det må väl vara hänt, om än förbannat obehagligt.

Kan det finnas ett samband i att kursverksamheter i princip aldrig anordnar milongor?

Men lägg på ytterligare en dimension, den hur tangon dansas. I den allra yttersta intimiteten som kan tillåtas i ett publikt sammanhang. Där kommunikation, förståelse, fingertoppskänsla, ömhet sägs råda och underlätta dansen. Mellan denna omfamning och tillståndet på pistan finns en slags zon där man förväntas gå från att knappt att inte heja på alla  till att hålla om varandra ömt och förstående. Något som ger samma känsla som när den vita kritan på den svarta tavlan avger ett ljud som går igenom märg och ben. Något som gör dansen tango till en motsägelsefull upplevelse.

 Visar kursverksamheterna samma ömhet för milongorna som för sin plånbok?

Så har vi detta kvinnoöverskott, som har skapats av kursverksamheterna eftersom de hellre velat fylla sina kurser än att se till att milongorna är välbalanserade och mår bra. I mina ögon är kursverksamheterna orsaken till det mesta som svider och gör ont, men återigen så är de som en man i tangon uttryckte det: ”inte fel att tjäna pengar på sin verksamhet”. Förmodligen har han inget emot hallickar, korrupta politiker och andra skumma verksamheter som leder till att andra får lida.

En kursverksamhet som inte går hand i hand med milongorna och som inte uppträder med gott föredöme på milongorna är olämpliga att driva skolor, men återigen, Tangon är helt oreglerad och av det skälet är aktörerna obalanserade och skapar en tangon där många antingen inte ens börjar fast de så gärna vill, eller betalar mycket pengar för att åtminstone känna på tangon på en kurs, eller om de är starka nog kan komma ut på praktikor, eller möjligen supersociala, envisa och duktiga nog att ta sig hela vägen.

Rätt märkligt att en kursverksamhet flyger till Argentina för att ”fylla på” när de istället kunde åka till  närmaste milonga och fylla på med omsorg och föregå med gott exempel.

Arrangörerna står näst på tur där de i en reglerad och välutbildad miljö skulle kunna skapa underbara milongor och fånga upp alla missförhållanden. Men när arrangörerna är som jag själv outbildad kan vad som helst hända och tillåts hända. När man skapar en milonga som sägs vara till för alla, som är en social dans och kallas allmän och så tillåter man dansare som enbart dansar med sin fru, eller sina vänner, som inte hälsar, som inte ens vill bemöta dansare som de träffat tio-tals, ja kanske hundratals ggr. Man låter danslärarna kura ihop sig i ett hörn och bara dansa med varandra. Samma danslärare som sedan tar ordentligt betalt för att lära människor dansa den finaste och mest närgångna dansen tango.

Men, jag får helt enkelt ta ett steg bakåt och inte längre kritisera andra. Istället så får jag helt enkelt inse att Stockholms tangoscen drivs av en samling småljugande amatörer som möjligen kan röra sin fötter och kroppar intrikat men som sedan är fullständigt inkompetenta socialt och omtänksamt. De fattar inte bättre och då får det vara så…

Allt jag kan göra nu, är att försöka informera så många kommande dansare som möjligt vad de har framför sig som eventuella tangodansare. Det som inte kursverksamheterna vill berätta om får jag väl berätta om. Det som kursverksamheterna inte vill lära ut om det sociala, det omtänksamma, kärnan  i tangon får jag väl också informera om i hopp att bara de modigaste ger sig in i tangovärlden och de känsligaste ägnar sig åt något annat som förhoppningsvis inte skadar dom som tangon i Stockholm gör.

Gott Nytt År