En kvinna och en man

En kvinna och man behöver förena sig för att en människa skall uppstå. En människa som möter två när hon föds. Men är det verkligen två som hon möter. Borde det inte vara en, en man och kvinna förenade, inte bara i sju minuter utan som Ett. Borde inte detta par som vi ser smälta samman på dansgolvet faktiskt vara den helhet som vi ser överallt. EN människa, en människa som har två kön och en livmoder. EN människa som inom sig har både manligt och kvinnligt. En människa som inte bara i sängkammaren är överens för en stund, utan ett par som i alla skeenden och göromål är som Ett, som ett par i rörelse, och då inte som i Bibeln där mannen för och kvinnan följer, utan som En människa som sömlöst rör sig tillsammans.

Vi borde gå från Tangon, förenade som man och kvinna och inte glömma den sista tandans gemensamma rörelser. Ta med denna nya varelse ut i samhället och istället för att hetsa man och kvinna mot varandra, låta dom sammansmälta, arbeta tillsammans, ges möjlighet att försörja sig utan att splittra sig, utan att delas upp. Att alltid ges möjlighet att vara förenade när så önskas. Låta paret leva i en sensuell närvaro utan att behöva missbruka, ta tabletter som suddar ut känslan av att något är fel, eller gör ont. Ha en känsla av att allt håller på att gå åt helvete och att istället för att förenas, ta tabletter, alkohol, köpa allt, göra allt till pengar. Vi behöver stanna upp, i en långdragen paus, låta världen komma ifatt istället för att ständigt putta den mot kanten.

Om världens sensualitet buteljerats i alkoholmättade flaskor, i folieförpackningar med smärtstillande och antidepressiva tabletter, i en ständig jakt på mer lycka, istället för att söka frid, går vi alla inte bara mot döden utan  ett fruktansvärt lidande, som redan börjat för dom som likt kanariefågeln i gruvan, känner av vågen av död först. Det finns dom som tror på att något ont lever i världen, och för den delen också något gott men det enda onda som finns är vad som känns inom oss när vi råkar ut för en handling eller rörelse i världen som skapar smärta.

Av det skälet är det viktigt att se över sina handlingar, eftersom dessa kan skapa smärta i andra människor. Kanske tror vi dumt att evig lycka är vad vi önskar oss själva eller andra, när det i själva verket är en stunds lycka följt av frid vi önskar. Bara missbrukaren söker ständig lycka eftersom smärtan han skjuter framför sig alltid överfaller hen när lyckan viker undan. Frid är vårt slutgiltiga mål med allt och det är inte bara en vacker tanke utan något som ständigt uppstår i det naturliga, i vår kropps alla rörelser. Vi känner frid, blir kissnödiga och känner obehag. Vi kissar känner lycka och sedan frid. Alla våra naturliga behov uppvisar samma mönster. Men missbruk leder aldrig till frid, bara önskan om mer lycka. Och vi vet vad missbrukaren gör med sitt liv och med andra.

Ett barn borde i mötet med denna förenade människa i allt större utsträckning och med stigande ålder känna ett obehag, som endast lindras i föreningen med sitt motsatta kön. Men om hon istället introduceras till att vara en individ, ja, rent av skolas till att vara ensam och endast möta en annan människa i sexuella handlingar vars resultat kan slås av och på med kemikalier skapar vi ytterligare lidande, och så dessa piller som skall ställa allt tillrätta men istället dödar allt.

SÅ, tillbaka till början. I dansen kan jag möta följare som går rakt in i mitt hjärta, vars möten är det finaste i livet, utan sex och dess konsekvenser. Och allt är väl helt okej med det om det inte vore för att dessa djupa och ljuvliga anslutningar avslutas brutalt. Genom att en garagedörr slås igen och att mannen i hennes liv, visar sig inte veta vad hon gör där, bakom hans rygg med mig. Och jag i min blåögdhet lägger min glädje i våra möten och vill att hon bjuder in mannen för att se den vackraste av danser. Men nej, hon säger att han skulle gråta, till min förfäran, för vad gör hon då hos mig. Vänder mig om, och ser plötsligt att jag varit en älskare till en gift kvinna, som givits fyra timmar i veckan, i ett rum bortom allas ögon.

Hennes prat om sex och dansa i underkläder som jag viftat bort som nonsens, får nu plötsligt kropp och blir något reellt och framstår i ett helt annat ljus.

Vad som varit den finaste tangon någonsin blir nu sjaskig, upphör brutalt, utan förvarning, utan möjlighet att ömsint avslutas. Istället uppstår ett blödande sår, ett sådant som uppstår när anslutningar till något älskvärt avbryts tvärt. Vilket kan vara ett arbete, ett husdjur eller människa. Får vi inte göra ömsinta avslut, får vi blödande sår av varierande djup och flöde som obearbetade kan bli livslånga trauman. Människan knyter an till allt hon behöver, och hon behöver ömsint både ansluta och avsluta. Både i början av livet och i slutet.

Blir en övergiven livboj i ett virvlande vatten, med strömmar och nedåt dragande rörelser. Byter fot och ger mig ut i ett viltsint dejtande, men till min förvåning finns inget möte som ens kommer i närheten av vad som uppstod i Tangomötet. Resignerar efter att ha gått vilse. Återvänder till punkten där jag förlorade kontakten. Tangon.

Tangon kan vara djupt sensuell men kan vila på grunder som är instabila, vilket är en fara för den eller de som anslutit sig. En erfarenhet jag fått med mig är att Tangon kan vara lika underbar som att ha en härlig sexuell relation och lika stark. Vilket är en märklighet. Att jag som människa kan knyta an sensuellt till vad som helst. En hund, katt, golf, rymdfärder, ja allt. Anslutningar som är oerhört viktiga, lika viktiga som vatten och mat. Anslutningar som skadar människan om de avslutas abrupt utan möjlighet till överföringar till andra källor av mat, vatten och sensualitet.

Jag är en människa som blir starkt berörd av musik, fysisk kontakt, kvinnlighet och rörelse till musik. Att hitta en sensuell anslutning till livet är betydelsefull eftersom annars kan livet kännas tomt. Har hittat min navelsträng och frodas i den. Men jag har ännu inte förstått om det också finns plats för en kvinna, eller om jag helt enkelt får nöja mig med Tangon, som ger mig mer än en kvinna någonsin gjort. Att flera ggr. i veckan känna starka sensuella känslor i timmar är mer än fantastiskt. Att acceptera vem jag är och vad jag behöver kan vara svårt om denna anknytning sker sent i livet. Precis som min glädje i att skriva, i vilken jag är överförtjust och gör lika naturligt som att andas. 50 års lidande innan jag hittade hem.

Svårt är att inse att stunden på dansgolvet kanske är allt jag behöver. Att jag går vilse så fort jag hamnar i något utanför dansgolvet. Att inte ens sex är intressant längre jämfört med Tangon. En märklig och svår insikt. Att jag redan har vad jag behöver i Tangon. En tanke som jag burit länge, att jag är gift med Tangon. Vi har levt tillsammans i snart tio år och hon är inte bara hos mig på dansgolvet, utan ständigt. Vi dansar överallt, på perronger och i väntan på annat. Tangon dansar i mitt huvud fast jag står still. Hon visar mig steg och tyck ständigt vara i rörelse var vi än är. Inom mig dansar jag jämnt. Vi är oerhört lyckliga tillsammans fast det är absurt och surrealistiskt. Möblerna åkte ut från vardagsrummet. Fick ett eget dansgolv. En lycka varje morgon, vid öppnandet av sovrumsdörren att få se dansgolvet istället för soffa och soffbord. Att få dansa när jag vill.

Kanske förklarar kärleken till Tangon även den aversion mot alla som inte respekterar henne, inte hanterar henne varligt och som trampar henne i ansiktet. Missförstår henne. Hon är min kvinna, och alla som hanterar henne respektlöst gör mig upprörd. Märklig insikt! Förklarar också vad som händer om jag inte får dansa, eller inte ens kan dansa ensam. Det gör mig vansinnig, ursinnig och jag är för en gång skull i livet trogen och förbunden. Alla andra har jag förskjutit men Tangon släpper jag inte utan strid och hävdande.

Att bli svartsjuk på en hund, eller någons intresse av golf är inte helt ovanligt. Det behöver ju nödvändigtvis inte bara vara en sexuell relation med någon annan som upplevs hotande i ett förhållande, det kan vara vad som helst som ens partner drunknar i. Tankar som leder till detta att om man dansar fler än två tandor på raken så ligger man förmodligen med varandra, vilket det ligger något i, men det behöver inte betyda sex utan kan lika gärna betyda att man anslutit starkt sensuellt. Vilket egentligen är detsamma som sex, bortsett från att resultatet av sex kan bli ett livslångt ansvar för en annan människa.

Så hur dansa sensuellt och livligt utan att vara rädd för att bli avhuggen plötsligt? Detta har bara varit smärtsamt när jag dansat på tu man hand, med kvinnor som jag tyckt mycket om, även fast vi inte gjort något annat än att dansa och jag inte haft en tanke på sex eller annan närgångenhet.

Som om inte tangon är tillräckligt närgången. 🙂

Det finns faktiskt en kvinna som skulle kunna bli en ny katastrof. Hon är gudomlig att se på, dansar som ingen annan. Hon porlar som en bäck, ler som solen, kan flyga och kan kramas naturligt och gränslöst. Hon säger att hon älskar att dansa med mig. Jag försöker värja mig på alla sätt, hitta en väg att hålla henne ifrån mig, men fruktlöst. Som tur är kan hon bara dansa en gång i kvartalet. Men vis av erfarenheten kommer jag denna gång inte fråga om att dansa på tu man hand med henne. En gång i kvartalet är lagom. I ett försök att lugna mig har jag frågat henne om hon vill något annat än att dansa, och det sa hon att hon inte ville. Vilket var befriande.

Konstigt nog tycker jag mig varit uppriktig i alla sammanhang med dans på tu man hand. Sagt tydligt att jag inte önskar en sexuell relation eller ett förhållande. Och i fall där det känts hett frågat om de vill dejta också. Men likt förbannat hamnat i situationer som gått bortom dessa åtgärder, där de helt enkelt duckat, inte lyssnat på vad jag sagt, inte tagit det på allvar eller helt enkelt struntat i det.

Men, tussar man ihop två människor som tycker om varandra i ett rum, spelar vacker musik och låter dom dansa tango, är vad man sagt kanske inte allt som räknas.

Frågan är hur omfamningen skall ses. Är den en intimitet, eller är det ett verktyg för att dansa Tango. Likt åran i en roddbåt. Samma sak kan sägas om musiken, vill jag vara intim med den eller är den en slags metronom för hur paret steg skall synkroniseras. Ja, kanske kan jag ställa frågan även om livet. Vill jag vara intim med livet eller är det ett verktyg för att leva?

Vill jag vara intim med mitt gående. Gå levande och inlevelsefullt, eller som en trumpinne på en trumma i en marsch.

Eller skall jag släppa den där stolpen och låta mig dväljas…

 

 

–