Sluta tro

Sluta tro att fyra timmar i veckan betyder fyra timmar i veckan resten av livet.
Sluta tro att med henne som jag dansar gudomligt, som jag är ett med, som jag avgudar varje steg, som jag stolt som en tupp går med. Hon som berättat om sig själv. Kommit för att dansa på julafton. Ja, just henne som jag älskar att dansa med. Hon skrev några korta rader och sa att dansen var över. Mitt hjärta brast…mitt ömma dumma hjärta som bara vill tro att allt varar för evigt.

Så, på något sätt behöver jag sluta tro, att något har en fortsättning, att ICA finns kvar där jag lämnade henne, att arbetsplatsen välkomnar mig, att mina barn ringer, att världen har en morgondag.

Tror inte längre på steget i Tangon, förväntar mig ingenting, utan tar steget som det kommer. Blir därmed aldrig överraskad, och blir av det skälet intuitiv och improviserande. Det som av vissa sägs vara ett fel, blir för mig inspirerande, ett konstnärligt uttryck, en oväntat penseldrag som uppstår i mötet.

Önskar att jag kunde sluta tro att hon skall höra av sig igen, att vi skall fortsätta dansa outröttligt, närgånget, ljuvligt, på den nittionionde nivån av hundra, med Gudar och i nirvana. Behöver lära mig att släppa taget, att från himlavalvets tak, släppa taget och falla. Falla som dessa tårar som rinner ur vrå och strömmar över kind och knota. Falla, väta och torka. Utan förväntan, slut och början. Bara den dementa dansarens rörelser som aldrig tar slut och heller aldrig börjar.

Hur drunkna i dina armar och inte sen känna saknad och förtvivlan? I mig finns något ouppfyllt, en längtan, som kommer till liv med dig. I mig finns något som inte levt. Av det skälet kan jag inte avsluta, eftersom jag börjat på en saga, en mörk saga, som handlar om något vackert som måste dö.

I tandan lever jag i en oändlighet. I en annan värld, som sägs inte finns. Men ur den sömnen kan jag vakna utan saknad, för jag blev mätt och nådde frid. Men den andra längtan låter sin inte blidkas, den skriker som vansinnig för den vill dö. För att bli levande, men jag vill inte släppa taget.

Står där vid min förbannade lyktstolpe och ser livet strömma förbi. Vågar inte släppa taget, men jag vill och längtar. Vill inte dö. Förstår inte att vidhålla denna stolpe är att vara död, att jag håller mig död. Motsägelsefullt, att vara levande död, och ändå se döden komma allt närmare.

Kanske skall jag sluta tro på att hon kommer tillbaka. Henne som jag längtade efter, natt och dag, tills tårarna inte längre rann och jag blev stum. Hon som tog min ande, mitt liv ifrån mig och gjorde mig levande död. Henne jag inte kände igen, när hon återvände.

Min första kärlek återvände i en dröm häromnatten. Kan inte säga att det inte hänt, att jag mötte henne igen. För hon stod ju där och berörde mig på morgonen när minnet av mötet uppenbarade sig. Bestämde mig för att hålla kvar i drömmen och inte låta den sjunka undan. Envist frågar jag om och om igen. Vad gör du här? Min längtan väcks igen. Vill möta henne, be om att bara få känna hennes doft ännu en gång. Hennes doft, bara hennes doft, för en liten stund. För en liten liten stund. Vill söka upp henne…

Någonting i vakenheten har dragit henne till mig men jag kan inte komma på vem det var. Är det kanske dragningen till en yngre dansare, vars överskridande närhet, smekningar och doft vilseleder till annat. Ja, inte längre till sexualitet, utan till att leva fullt med en kvinna, bli ett med henne inte bara på dansgolvet. För så var det med denna första kärlek. Allt hon var, var jag och allt jag var, var hon.

Kanske upplever jag reflektioner från något mycket djupare, eller är det ålderdomen som kommit, som drar undan livet, livets dans, familj och barn.

Har hon kommit för att säga adjö, eller vill hon göra sig levande? Jag har något i drömmen, något som har två ändar, inte som likt solen saknar ände. Något som är både smalt och tjockt. Något som jag vill ge hennes hund. För hon hade en hund, en spets. Vill minnas vad hunden heter. Detta något är gammalt och behöver rengöras. Detta något är inte nyttigt även fast det rengörs, och borde inte ens ges åt en hund. Detta något ligger i flyttkartonger.

Två ändar, två slut. Som en film med två slut. Ett blått eller rött piller. Ett ljus som är bränt i båda ändar? ”utnyttja sina krafter oklokt”
Att bränna ett ljus i båda ändar är komplicerat för hur skall ljuset hållas? Om det hålls horisontellt rinner genast stearinet bort och ljuset går till spillo snabbare. Ett slösaktigt sätt att skapa ljus.
Satt i sitt sammanhang sa hon att solen var oändlig, likt hennes kärlek, men korven har två ändar. Och det är kanske vad som händer om jag inte lyckas hålla mig sol-likt, att jag delas upp i två ändelser. Och detta två-ändade som jag har gott om, som är smutsigt och ändå inte ens värt att ge hunden, vill jag ge.

Det som enats och förenats som sol-likt har nu ändats i två. Något jag har i massor. Ändelser av två. Gamla smutsiga historier, som inte ens då, var värda att uppleva och förtära. Hon, solen står mitt emot mig och jag kan undra vad hon ser i mig, som vill ge henne ändelser.

Ett underliv kan vara litet och stort, men har det två ändar? Äggstockar? Två ändar, sädescell och ägg, vilka sammanslagna blir en sol. Oändligheten som rör sig från föräldrar till barn. Alla ensamma människor är två ändar. Alla ännu inte sammanslutna dansare är två ändar.

Sluta tro, sluta vilja, sluta förvänta och sluta önska. Sådan är improvisationen, den att fånga ögonblicket utan att fångas av historia och framtid. Bara genast acceptera dansen som den är och följa den.