Hästen

Blir en fyrbent varelse i dansen, som varken för eller följer. Hur kan ett väsen föra sina framben och följa sina bakben?
Nej, i dansen blir jag ett fyrbent väsen, som måste luta mina framben och bakben utåt för att dom inte skall slå i varandras rörelser. Fötter behövs inte längre, det räcker med hovar, eftersom den nya kroppen har en helt annan balans än den med två fötter. Av det skälet kan jag dansa på främre delen av mina fötter, som om jag hade hovar.

Som en själ i denna nya kropp dansar jag hela kroppen på en gång. Styr inte bakdel eller framdel, eller tvärtom. Nu sker allt som fyrbent. Ingen rörelse kan längre ske utan att hela kroppen berörs. Allt sker samtidigt och allt övas in i lillhjärnan som allt tydligare rör hela kroppen samtidigt varefter den lär sig av konflikter och benmöten. Allt smidigare blir hon trots sina fyra ben och större volym.

Ja, jag har utelämnat en liten detalj, den andra själen, henne som jag lika ömsint smälter ihop med, bildar en utökad själ med, likafullt utan att föra och följa. Med fokus vänder jag sensorerna inåt och fokuserar på detta inre mörka rum med kroppskonturer och ben, som med känsla berättar var alla ben är och hur kroppen hålls. För att denna ytterligt underbara sammansmältning skall kunna ske behöver jag vara i mitt allra mest naturliga tillstånd. Det vill säga kunna röra mig naturligt utan att hålla tillbaka, utan att forcera.

Gå med glädje, fritt, friktionsfritt, ledigt och låta kroppen gå, gå av sig själv. Detsamma gäller helheten med sin själ och kropp. Hon behöver gå friskt, modigt, i sig själv stolt, utan rädsla, som i ett med sig själv, så gott det går med ärr och trauman. Hennes rörelsemönster  behöver vara öppet, fritt på ett sätt som barn har. Helt naturligt följa kroppens eget rörelsemönster och anpassning till alla delar. Kan jag inte det så blir det svårare att koppla ihop oss till denna översinnliga utvidgning.

Ett tillstånd och form som varandet belönar rikligt, som hon gör med allt jag lärt mig. Som hon gjorde när jag fann mina famlande händer, när mina ben började gå. När känslorna porlade, grät, skrattade, blev ledsen, rädd, blev deprimerad och kände ångest. Allt uppstod, guidades och uttrycktes obehindrat. Väsendet i mig, den jag är, hyllar utvidgning, samarbete och effektivitet. Av det skälet blir jag euforisk i denna häst, denna ihopsatta nya kropp, i denna utökade själ och denna formidabla utvidgning som tangoparet är.

Om bakbenet rör sig så ändras allt i denna kropp, en spänning uppstår som känns överallt, något som vill förlösas genom att ett eller flera ben rör sig. Denna sammansatta kropp kan inte i någon del röra sig utan att det märks i alla andra delar. Detta kan naturligtvis inte ske om kropp och själ är spänd. Om det känns främmande, om en del vill stötta bort den andra, som ett främmande hjärta i denna nya kropp.

Ja, det jag är innan omfamningen behöver jag kunna släppa helt och hållet för att kunna ta emot den nya större kroppen. Jag kan inte älska åsynen av det ena paret ben mer än det andra. Och jag kan inte hylla någon del av mig själv mer än hos den andra.

Jag behöver älska gränslöst, den nya kroppen i sin helhet, ta emot den med alla sina nya egenheter, sin nya balans och omfång, sina motviljor och medviljor. Ömsint leta efter det nya väsendets natur, det som de två delarna har gemensamt. För sådan är kärleken även i min egen kropp, den att motsättningar ständigt försöker lösas så att harmoni och balans uppstår. Och kan den inte det så blir jag motsägelsefull, svår att umgås med, och benägen att missbruka för att ändå hålla en balans, uttryck och glädje.

Hästen förlorar sig aldrig i takt, den marscherar inte om vi inte tvingar den. Hon är ständigt i kontakt med allt. Luft, moln, jord, jordens form. Vind, hjärtats slag, andning och metabolism. Vilja, mål, känsla, lusten att spritta, leka och fly. Hon går aldrig på kurs, om hon inte tvingas av en människa. Allt har hon i kroppen, henne givet, efter tusentals år i kontakt med liv, hjord, andra djur och element. För hon är levande, inte levande död. Hon vet vad ande är och hon följer hen var hon går.

Livet i henne är samstämmigt, fritt som vinden, naturligt närvarade i alla elementen. Hon vill inte kontrollera livet genom att döda allt som inte passar henne. Hon dyrkar livet och vill vara i henne var hon än blir förd. Hon ser att existensen inte är hennes utan helhetens. Den som är allt med varandra. Den att alltid försöka ta ett steg utan att kliva på andra. För hästen är inte ensam på dansgolvet. Nej, hon är del av en gudomlig hjord av hästar som livligt rör sig runt i ring, liksom åkallar och uttrycker allt levandes samhörighet, närvaro och mening. Den att som del av något större inte förstå vad det är utan endast känna känslan ur vilket det större rör sig och agerar.

Är hon inte i sin större helhet en tusenfoting, som följsamt, som Ett, rör sig segment kopplat till segment, i en rörelse som levande utförd, utkristalliserar sig från individualism, hästar och nu i en mångfald. Ett uttryck som vi kanske inte är medvetna om när vi i en orkestra utför våra dagliga uppgifter för att alla skall få vad de behöver. Kanske ser vi bara oss själva och inte den ofantliga organism som får mat till bordet, vatten i kranen, fjärrvärme i elementet och böcker till biblioteket.

Kanske tänker jag att dansen inte kan ske utan musik, men musiken finns inom oss. Om vi ändå kunde höra den symfoni som spelas från vår lillhjärna och ryggmärg på alla muskler. Föreställ er hur den minsta av rörelser i kroppen behöver en kaskad av signaler som strömmar sömlöst genom nerverna. Kan ni höra glädjen i denna kompositör i rörelse, som spelar obehindrat, harmoniskt, mjukt och effektivt. Tror att många kompositörer har förmågan att höra denna symfoni av livsglädje. Denna musik finns i hästen, och hon galopperar, rör sig fritt på slätten, klapprande på mark, sten och stig. Alltid med förmågan att ändra rytm, balans och harmoni, efter allt som rör och påverkar henne i språnget.

En dag, kanske denna häst blir en människa igen, trots att hon till synes har fyra ben som ändå blir två.

Välkommen till helheten!