Passion, sensualitet och livlighet

Om nu kategorierna kurs, övning och tävling är rättvisande i Tangon kan intimiteten läggas till ekvationen. I badminton finns ingen intimitet som i Tangon, inte ens i dubbelspel. Behöver fråga mig själv vad denna intimitet skapar. Kan den liknas vid ett badmintonracket. En nödvändighet för att spela.

Ett racket berör inte lika mycket som en människa. Som dessutom är det motsatta könet och vald bland flera kvinnor. Som utöver det släpps in innanför de vanligtvis personliga sfärerna. Skall parets placering intill varandra ses som racketens placering i handen. Ett verktyg för att nå målet att tävla i dans.

Badminton skapar smidighet, god kondition, flexibilitet, bollkänsla, god balans och starka ben. Tangon skapar god balans, god hållning och förmåga till rytm och takt.

I en fullpackad tunnelbanevagn med människor tätt inpå kan jag dra mig själsligt undan för att inte bli berörd av denna närhet. Detsamma kan naturligtvis göras i Tangon. I tunnelbanan kan jag naturligtvis låta mig känna andras närhet och låta mig påverkas av den. Men det är svårt att som i tangon få välja vem jag vill stå nära.

Vem väljer jag då i Tangon för en dans? En kvinna som får vår dans att se bra ut? Någon som höjer rankingen på milongan? Eller någon vars närhet skapar härliga känslor? Omfamningen kan onekligen göras sådan att den förmedlar alla möjliga känslor, precis som närheten i tunnelbaneträngseln kan.

Frågan är om omfamningen skall göras formell eller om den skall göra erotisk, glödande, passionerad och sensuell. Den frågan kan ses ur parets synvinkel och kan kommuniceras, men hur ser den ut från milongans synvinkel? Ur ett tävlingsperspektiv? Att stå nära andra människor i tunnelbanan passionerat eller formellt? Att leva formellt eller passionerat?

Vad är målet på en milonga? Att få dansa? Hur ökar jag möjligheten att få dansa? Genom att dansa bra, klä mig tilldragande och uppföra mig socialt. Svårigheten att få dansa skulle inte uppstå om det var en ensamdans. Men nu kräver den kontakt med en annan människa.

Att gå ut ensam kan vara svårare än att gå ut som ett par eller grupp. Hur ser detta ut från milongans synvinkel som tävling, att det kommer singlar, par och grupper. Singlarna är mer utsatta eftersom de inte kan dansa ensamma. Om jag åker tunnelbana, eller spelar badminton med min partner, kommer en sida av min kropp vara täckt av min partner, och i badminton blir det lättare att få spela än om jag kan hitta en partner I hallen.

Som grupp kan jag helt omslutas i tunnelbaneträngseln, och få spela med flera personer i badminton. Verkar helt klart fördelaktigt att gå ut i grupp och kanske dessutom vara ett par i denna grupp. Man är då mer eller mindre innesluten av möjligheterna på en milonga. Inget nytt således eftersom det i de flesta sammanhang är bättre att vara en grupp än singel.

En sinnesbild kommer upp av en manlig duktig dansare som dansar med sin partner. Han tittar på mig lite roat, vänligt och nyfiket, som om han undrar vad jag håller på med. Som om han säger: vad gör du därute som singel, när det är så behagligt att vara ett par och en grupp. Inser att gå ut som singel är svårt, att vara singel i de flesta sammanhang är svårt.

Ser milongan igen, hur singlarna, de redan etablerade paren och grupperna frotteras vid och på pistan. Förstår att dessa grupperingar skapar friktion och slitningar. Gruppen behöver ju egentligen inte den större gemensamma pistan, eftersom de redan är en samling dansare som kan dansa med varandra. De redan etablerade paren kan dansa hemma om de vill. Men singeln måste gå ut för att dansa. Hens dans är beroende av ett dansgolv med andra singlar.

SInglarna känner sig naturligtvis både avundsjuka, halva och uteslutna ur dansen. Detta pekar på att det inte borde vara några singlar alls på milongor, att man borde gå ut som par eller i grupp. Lika lite som man går till badmintonstadion ensam för att spela badminton. Praktikan borde vara platsen för att etableras som par och grupp, för att sedan gå ut på milonga. Att gå ut som singel på milongor är svårt.

Får mig att fundera en del på varför jag själv är singel och ofta befinner mig i det tillståndet. Som liten gjorde min schizofrena och alkoholiserade pappa början till mitt liv svårt och naturligtvis komplicerat att skapa en relation till. Att jag sedan fick eksem över hela kroppen och bands fast i en säng under en månad på sjukhus som ettåring utan att någon i familjen kom och hälsade på mig, gjorde inte saken bättre. Detta ökades sedan på av att familjen utvecklade en rädsla för samhället. Min far drogs till kriminalitet, droger och stöld och polisen rörde sig i närheten av honom och skapade en lika stark känsla av hot i mig som min far gjorde.

Polisen kallades in för att kasta ut honom när han hotade familjen, kastade knivar och krossade möbler. Mitt livs början var i närheten av en instabil människa, vars högre sinnen var urkopplade av droger, vilket gjorde honom lika trevlig som en tiger. Mamma var rädd för det sociala som hotade med att ta barnen från henne. De besökta oss och strök med fingrarna över dörrkarmarna för att se om det fanns damm där. Troligen var det här jag utvecklade social fobi, kanske har jag också en genetisk instabilitet när det kommer till det psykiska. Jag belades med förbud om att tala med andra om vad som pågick hemma eftersom det enligt mamma skulle kunna innebära att jag lämnades bort.

Ensamhet har varit en tillflyktsort i det sociala. Led hela barndomen och delar av tonåren av att behöva socialisera på ett sätt som alltid gjorde att jag kom till korta. Astma uppstod i 13 års åldern vilket gjorde livet ännu svårare. Minns vilken glädje det var att få gå ensam på bio. Hur jag på något sätt kunde andas ut, för en stund, få slippa den sociala smärtsamma friktionen. Denna sociala friktion som kan kallas social fobi men lika gärna kan kallas för mycket smärtsamma sociala erfarenheter. Något som följt mig i hela mitt liv.

Så att jag uppträder som singel i Tangon är inte konstigt.

Vad ville jag säga med det? Troligen att det är svårt att vara singel i tangon, och att detta förklarar mycket av det lidande och den friktion som uppstår i Tangon. Under åtta år har jag mejslat mig in i tangon. Som en social hinderbana har jag klättrat över det ena hindret efter det andra och befinner mig nu i en full konfrontation med Tangon. Som om jag plötsligt står upp, för mig själv, på min egen sida och ställer allt annat till svars. Vem och vad det än må vara. Rättvist eller inte så går jag med full maskin in i allt som är svårt. Som om allt som hänt mig i mitt liv, som varit orättvist svårt och ett lidande, nu är en tsunami som sköljer över allt. Som om jag äntligen slåss för min sak, mot polis, det sociala, skola, arbetsliv, föräldrar och syskon. Som om ilska och hat visar sig, och jag kippar efter andan när dessa krafter släpps lösa, rädd att skapa mer bekymmer än vad jag har.

Lyckligtvis är jag mestadels sansad till skillnad från min far som självmedicinerade och var omtöcknad i sin kamp för att få hjälp. En hjälp som ingen kunde ge honom. Han var bedövad i hela sitt liv och när han inte var det genomfors av ett lidande som övergår allt jag själv varit med om. Något som gjort att jag slutligen tagit honom i försvar efter all smärta han förorsakat mig och flyttat denna orättvisa utom oss. Har mycket svårt, naturligtvis, att förstå hur lyxkonsumtion kan gå före människor som lider både kroppsligt och fysiskt, såvida det inte är ett annat sätt att droga på, lika olyckligt som min pappas.

Tangon har på många sätt varit ett sätt att skapa upprättelse, både rättvist och orättvist. Det finns mycket i tangon som är smärtsamt och svårt, inte bara för mig. Tangon har varit en resa, en viktig sådan och har utmynnat i den grupp som jag nu dansar i. Som om jag äntligen har upprättat en skugga av den familj jag en gång i tiden fråntogs och aldrig fick uppleva. Ja, det kanske kan verka fånigt och svagt att jag skall behöva utsätta andra för vad jag själv blivit åsamkad. Att jag drar in andra i min röra och mitt trassel. Att jag strävar efter att resa mig, att nå frid, att komma i så mycket balans det är möjligt innan vad jag kallar för mitt, slutligen läggs till vila.

Kanske ligger något i, att livet är en scen på vilken våra dramer utspelas. Att allt jag som människa råkar ut för och kommer i obalans med, blir dramat som sedan på alla möjliga sätt uppstår överallt i livet och spelas med frenesi och en dold önskan om att äntligen få upprättelse och få återgå till vad jag ursprungligen behövde. Kanske handlar det också om jag som liten inte fick tillräckligt med vatten och hamnade i en bana som alltid har för lite vatten tillgängligt, så blir mitt livs resa sådant att jag alltid försöker få tillräckligt med vatten för att få frid. Således inte något som hände en gång för länge sedan utan istället något som etablerades som en brist, en pågående livsbrist, tills den tillfredsställs.

Ja, kanske har jag fräckheten att försöka återställa vad jag inte fick. Be om, eller ta om det behövs. Liksom spräcka den kokong av svårigheter, lidanden och kaos som jag bär med mig.

Så på ett sätt, är jag den där mannen som tittar lite förvånat, nyfiket och roat på mig själv. Som säger: vad står du där ensam för, när du kan införliva dig själv i både par och grupp.

Tangon är ett område, med en ingång och en portal. Står där och tittar upp på texten och tänker att jag naturligtvis har möjligheten att gå in eller röra mig vidare till något annat. Om nu milongorna kräver något jag inte har, och därmed skapar lidande i mig, kan jag faktiskt låta bli att gå dit. Om jag inte behöver öva tillsammans med andra kan jag också sluta gå på praktikor.

Tangon har alltid varit min sen jag mötte henne. Vi har dansat tillsammans utan att jag behövt en partner, och vi dansar fortfarande utan partner. Så tangon kan inte tas ifrån mig, genom att ta bort partner, eller golv. Hon finns med mig överallt och ropar ur musiken när den väl rör vid mitt dansande inre. En märklighet faktiskt, att tangon i mig är detsamma som ”it takes one to tango” och innehåller en hemlighet, mig förborgad.

Om du frågar mig hur det känns att dansa ensam, så skulle jag svara, sensuellt, passionerat, underbart och levande, med eller utan partner, med eller utan kurser, praktikor och milongor. Jag älskar att lyssna på och röra mig tangomässigt till musik! Tangon har en stramhet och en fullständig frihet i improvisationen som tilltalar. Detsamma uppstår vid intagandet av godiset M. Älskar komplexiteten i att försiktigt knäcka skalet, frigöra jordnöten utan att svälja chokladen och ljuvligt njuta av tre olika konsistenser och smaker samtidigt.

Befriande faktiskt, att inse att den kvinnliga eller manliga delen i pardansen inte behövs för att uppnå passion, sensualitet och livlighet, utan är snarare något hon kan njuta av och känna i mig. Men det undgår inte mina sinnen att känna den svindlande känsla av en kvinna som berör mig, på vilket sätt det nu än är. Men den läggs alltid till den känsla som redan finns och berör hon mig inte så är jag ändå fullständigt innesluten av min egen tangolycka.

Detta kan förklara en del missförstånd. Om en kvinna förväxlar min kärlek till musik och dans med en mans kärlek till en kvinna så uppstår ett gruvligt missförstånd som jag tidvis själv kan dras in i.