Milongan som tävling
När vi föds fäster vi oss snabbt vid de människor som är närmast oss, för att få möjlighet att överleva. Kanske finns likheter när vi går ut för att dansa tango. Vi fäster oss snabbt vid de dansare som kan hjälpa oss få vad vi önskar. Kanske fäster vi oss så starkt att vi endast dansar med en eller några få. Men är det så Tangon skall dansas i det allmänna?
Är den allmänna stämningen sådan att den är kall, grym och elak är det inte så konstigt om dansarna hänger på varandra. Av det skälet att det är mer gynnsamt att bilda par och vänskapsgrupper för att få vad man önskar.
En fråga uppstår snabbt: skall ett par inte kunna gå ut och dansa bara med varandra? Eller välja om de vill göra det eller inte?
En annan fråga är lika viktig: varför låter man dansarna välja vilka man vill dansa med? Eller är valet att själv bestämma i vilken ordning man vill dansa med alla andra.
Om jag utan bestraffning kunde köra mot rött ljus, skulle jag ha något att vinna på det. Detsamma gäller i tangon. Om jag utan bestraffning kan hoppa över de dansare som ännu inte kan dansa lika bra som jag, så väljer jag förmodligen att dansa bara med de som är på samma nivå. Det leder i sin tur till två olika sätt att tänka. Det ena är att de som är nya i dansen får själva gå på kurs till de är duktiga nog att dansa. Eller alla hjälper till att dansa upp de som kommit nya till dansen.
I det senare fallet behövs inga kursverksamheter, vilket gör det tydligt varför kursverksamheterna uppför sig som de gör. Kursverksamheten tjänar inga pengar på milongor som de inte arrangerar själva. Dessutom om de själva får välja mellan att arrangera milonga eller en kurs, så är det senare mer lukrativt vilket förklarar varför kursverksamheterna inte anordnar milonga.
Kursverksamheternas lärare som går ut på allmänna milongor och endast dansar med varandra och de som är lika bra som de själva borde då ha som argument att alla andra på milongan helt enkelt får betala sig till kunskapen att få dansa. Men dansaren kanske väljer det andra sättet att se saken, det vill säga att alla dansar med alla, och alla hjälper varandra att lära sig dansa bättre. Kursverksamheten kan tjäna pengar på sitt sätt att se saken och dansaren sparar pengar på sitt sätt att se saken. Så var finns lösningen på detta, så att alla parter kan känna sig nöjda.
Dessa frågor lämnas obesvarade i Tangon, förmodligen för att ingen har ansvar, eller tar ansvar för alla delar av Tangon. En kursverksamhet anser att milongan är organisk, men inte sin egen kursverksamhet och praktika. Dom drar onekligen ett streck efter praktikan och där upphör deras ansvar. Andra har ingen praktika och tar bara ansvar för sin kursverksamhet. Vissa arrangörer har varken kurser eller praktika och tar inget ansvar för dessa. Att dansare råkar illa ut av dessa anledningar är inte svårt att förstå, samtidigt väljer också dansarna på ett sätt som skapar obalanser. Ingen tittar förmodligen över sin egen kant och försöker överblicka helheten, för det är inte lika lönsamt som att titta enbart på sin egen navel.
Milongan som tävling
Om milongan egentligen är en slags tävling i vem som dansar bäst är det lättare att förstå stämningen och vad som händer. Men är alla medvetna om detta? Vad som är svårt är att alla måste på något sätt försöka gissa eller lista ut detta själva. Eftersom arrangören bara skriver att alla är välkomna och att det skall bli mysigt. Och om alla inte är välkomna eller tycker att det är mysigt så finns det ingen att tala med om saken, eller om man försöker kommer man få höra att det är något fel på en, att man skall gå kurs eller le mera.
Arrangörens ovilja eller förmåga att uttrycka vad som gäller på Tangon bidrar till att alla får försöka använda sitt eget huvud för att försöka räkna ut vad det är som gäller och hur man på bästa sätt får vad man önskar.
Tanken om milongan som tävling är en livskraftig och trolig beskrivning. Precis som när jag går till en badmintonklubb och tävlar för att se min rang och position. I badminton finns kurs, övning och tävling. Kanske är Tangon likadan. Antingen går man kurs, övar eller tävlar. Man kan spela utan att tävla med sina vänner och partner men då framgår det klart och tydligt.
Möjligen är det så att tävlandet är en korrekt beskrivning av milongorna. För att komma undan detta måste man hitta partners som är villiga att dansa utan att tävla, eller som är på nivåer som gör att ens rankning ser hyfsad ut. Ingen vill förlora sin rankning, genom att dansa med någon som får en att sjunka i rankning. Eftersom man är beroende av en partner så behöver denna dansa så att man som individ får rättvisa för den nivå man nått annars förlorar man rankning. Är en looser eller en dålig dansare och får inte möjlighet att dansa med dansare på högre nivåer.
Ur detta perspektiv faller allt på plats. Milongan som tävling. Milongan är en tävling.
Perspektivet förklarar varför man inte skall dansa med alla. Man dansar bara med de som antingen får en att upprätthålla sin rankning, eller dansare som kan höja rankningen. Undrar om de flesta förstår detta, eller kan tänka sig att enas om det?
Att människor far illa när de tror att vänskap skall prioriteras framför rang förklarar ett och annat. Att vänskap används som ett sätt att erhålla rang. Ja, inte bara vänskap. En kvinna kan antyda att hon kan tänka sig något romantiskt i gengäld mot att hon får dansa på en högre rang. Denna antydan kan, eller kan inte utlösas beroende på vad hon kan komma undan med eller har lust med. Lismande, antydande och tjänster kan alla användas för att erhålla rang.
En kvinnlig dansares ord gör sig närvarande. Hon sa att hon tog sig upp i rang genom att känna rätt person och på detta sätt ta sig in i kretsar som gjorde att hon antingen fick dansa mer och eller att dansa i högre rang.
Vad är då praktika nuevo med Tango Helheten? Ja, den kallar sig ju praktika så då måste det vara övning. Nuevo betyder dansformen tango men till annan musik än tangomusik. En övning där vänskapen betonas och tävlingsmomentet tagits bort. Att dansa Tango enbart för att det är kul och socialt.
Dessa tankar leder då genast fram till att man på milongor bör dansa efter rang. Alltid se till att försöka öka i rankning. Inte låta sig dras in i vänskaper, antydningar om något annat eller romantik om detta betyder att jag förlorar i rang. Ej heller att dansa under sin rang. Intressant!
Dansrankning kan användas till att köpa social rankning, om man nu är lagd åt det hållet. Social rankning kan i sin tur användas till att köpa rankning i dansen. Ett samspel mellan rankningarna uppstår och kan leda till förvirring och lidande, men också till fördelar.
Tävlandet kan också leda till att ingen vill dansa med en på en milonga, antingen för att man inte har någon social rankning eller dansrankning. Allt som kan användas för att påverka rang, kommer att användas. Att vara yngre kan vara ett sätt att köpa dansrang hos en äldre kunnigare dansare som önskar dra fördelar av detta och tvärtom.
Kärlek får också ses om en handelsvara i dans. I badminton kan en man vara kär i en kvinna och han spelar med henne oavsett rang. Han ser inte längre skickligheten som det väsentliga. Nej, han har andra tankar och slår kanske bollar som är lättare. Ja, han kanske till och med låter henne vinna. Detsamma kan uppstå i Tangon, hur det känns att dansa är betydelsefullt. Att bilda par i Tangon kan vara ett sätt att slippa rankningen eftersom det inte spelar någon roll längre om man får dansa med andra än sin partner eller inte, eller om ens rang är låg eller inte, eftersom man har sin partner oavsett.
Dansaren med hög social rankning, hög dansrankning och som dessutom har hög attraktiv rankning är naturligtvis den som är mest eftertraktad.
Att betrakta milongan ur detta perspektiv kan förklara vem som dansar med vem. Vem som får dansa lite eller inte alls. Intressant!
