Tangon som konstruktion i Stockholm
Ser en pista, likt en cirkusmanege. På detta dansgolv kan dansare mötas, men dom har inte lärt sig att mötas själva utan dom behöver hjälp av en arrangör. Arrangören tillhandahåller detta dansgolv mot betalning och hävdar att dansgolvet är öppet för alla.
Runt detta golv finns en samling kursaktörer, som på sätt och vis också säljer inträde till dansgolvet, eftersom golvet har formats så att det inte bara är att kliva in där. Så arrangören cirklar runt sitt golv och kräver inträde. I den yttre cirkeln finns kursverksamheterna som tar ett avsevärt högre pris för att låta dansarna ta sig fram till arrangörerna.
En gång för länge sedan var alla amatörer så vem som helst kunde gå in på dansgolvet. Men med tiden fylldes detta i början oskyldiga dansgolv med erfarna och välutbildade dansare. Dansare som ställde krav på de som trädde in på golvet. Dansarna hade också redan bildat vänskapsförbund med andra duktiga dansare och dom slutade hälsa på alla som kom in, av ett enkelt skäl, nämligen att de inte vill ha en massa nybörjare som vinglar runt, stöter i och förstör stämningen.
Ett motstånd uppstod därmed på dansgolvet, vilket fick kursverksamheterna att gnugga händerna, för nu måste ju alla dansare genomgå en viss utbildning för att kunna dansa. De välutbildade dansarna nöjde sig inte med att dansa avancerat och knuffa ut eller hålla andra dansare på avstånd. Dom tyckte också att det skulle vara stimulerande att ta in gästpar från hela världen för att ännu mer klargöra att detta dansgolv besitts av fantastiska dansare som fortfarande inte vill ha en massa outbildade dansare på golvet, men samtidigt insåg dom att biljettpriset skulle gå att hålla ner om de bara tillät några mindre duktiga dansare.
Men viktigt var att hålla dom stången så att de dels inte blev för många och dels inte störde ordningen allt för mycket. Dessa gästpar ökade ytterligare trycket på dansgolven då det måste dansas ännu bättre. Kursverksamheterna ökade genast insatserna och skapade nya nivåer att betala dyrt för. Dansen måste också kvantifieras så att dansen kunde göras lättare att lära ut. Rörelserna måste ges namn, som om ett rep måste klippas i mindre bitar och ändå vara ett fullt fungerande långt rep.
Tangon hackades i bitar, som försökte fogas samman med något man kallade steg. Gåendet blev steg och människans förmåga att livligt och naturligt föra sig styckades upp och sades kunna sammanfogas som byggblock med varandra. Paret styckades också upp eftersom det är svårt att lära ut att dansa naturligt, levande och som Ett. Istället ersattes detta tillstånd med något man kallade föra – följa. Följaren fördummades och blev något föraren styrde och ställde med, som en skottkärra. Följaren måste ställas på ”rätt” fot annars kunde hon vara så dum att hon gick ”fel”.
Följaren måste börja ställa frågor som, ”vad menade du nu”, ”vad ville du att jag skulle göra”. Och föraren brister då ut i sina märkligt ihopfogade byggblock, som fått namn och skall utföras genom att läras och förstås.
Kursverksamheterna egenskapade kurspistor, används för många som inte vågade eller ville ge sig ut på den upptagna och förhärdade arrangörs-pistan. Kursverksamheten hoppar nu högt av glädje för att istället för att betala 100 kr för att gå ut och dansa i det allmänna, betalar nu dansaren 1500 kr för att få gå några ggr. Och inte bara en gång utan flera gånger på samma kurs, bara för att få dansa i en omtänksam miljö. En miljö som borde finnas i det allmänna, om det inte vore så att de första dansarna, arrangörerna och kursverksamheterna mutat in allt och gjort det dyrt, elakt och grymt.
Om en dansare skulle fråga någon av alla smilande kurslärare, hur det kommer sig att pistorna ser ut som de gör. Får de genast svaret att det är organiskt. Dansgolven har sitt eget liv och dansarna är dom som skapar detta. Det vill säga bräkande får som inte vet sitt eget bästa. Dom förstör pistorna på ett sätt så att inte ens kurslärarna vill gå dit. Och skulle lärarna Gud förbjude visa sig där, så dansar dom så klart bara med de duktiga dansarna, eftersom ingen får ju tro att man kan få dansa som man är, det vill säga att kursläraren skulle anpassa sig efter dansaren. Nä, nä, det vore förfärligt dåligt för affärerna. Dansaren skulle kunna få för sig att den kan få dansa som den är, och lära sig dansa själv efterhand. Bättre i så fall nobba alla utom de bästa, då upprätthålls trycket och alla känner att de måste gå kurs.
Kurslärarna och de duktiga dansarna har också ett favorituttryck ” om man dansar med någon som är ”dålig” blir man själv dålig. Vilket gör att de förmodligen inte talar med invandrare eller barn för då kommer de helt enkelt sluta prata som dom gjorde innan. Eller varför inte gå och hålla någon i handen som haltar, då börjar man väl själv halta då. Förmodligen har de inte förstått begreppet minsta gemensamma nämnare. Att i alla sammanhang söka den nivå som både kan tala, dansa och samarbeta i för att utföra något. Istället försöker de dansa den ”dåligas” dans, eller försöker påtvinga meddansaren sin ”avancerade” dans genom att påstå att hen gör fel och sedan börja förklara hur det minsann går till.
Ett annat uttryck är ”varför skall jag dansa med en ”dålig”, ”jag som betalt så mycket pengar för att gå kurs”, ”den får väl gå och lära sig kurstango innan jag dansar med hen”. Kursverksamheterna måste ha myntat detta uttryck. En fantastisk fras som får affärerna att blomstra.
