Tänk om vi alla är bästa vänner

 

Vem omfamnas i tandan? På vilka tankar, känslor och kropp vilar urvalet?

Tänk om alla människor är lika till största delen. Att vi har känslor, vi tänker, har kroppar. Vi rör oss och har till största delen likartade behov. Att det är småsaker som skiljer oss åt. Till och med våra kön är lika, fastän vi gör vårt bästa för att få det att verka som om de är olika. Allt är bara lite större eller mindre. Går inåt eller utåt. Naturen slösar inte på resurser när den vill förbättra urvalet.

Vi är fullständigt beroende av varandra i varje ögonblick. Kanske dansar jag med någon som ser till att det kommer vatten till boendet och värme. Eller en arkitekt som ritat huset , eller en betongarbetare som skapat stommen i huset. Kanske är det tunnelbaneföraren, kassörskan i mataffären eller vem som helst annan som får världen, Sverige och livet att fungera.

Kan jag se helheten i alla dansare? I hur viktiga de är, inte bara i hur deras kroppar är formade, vilken frisyr och om hen har ett utseende som liknar en idol. Är det verkligen bara feromonerna som är viktiga på dansgolvet, och den tillfredsställelse de skapar. Är det attraktionen mellan dansarna som dikterar dansordningen?

Är inte människan en helhet och ur det perspektivet skall hon ses. Vet vi inte vad hon gör kan vi utgå från något normalt, det vill säga att de flesta människorna bidrar till vår vardag och är ytterst värdefulla. Även de som inte kan bidra är värdefulla och väcker vår sympati och omsorg. Kan tangon vara en plats där vi visar vår tacksamhet för allt fantastiskt som vi får varje dag. Kan tangon också vara en plats för förlåtelse, en plats i vilken vi försonas, ställer den vardagliga relationen till rätta. Att straffa människor för evigt gör ingen vacker dans.

”Att inte förlåta är ju att inte ens acceptera sina egna brister, att faktiskt förskjuta och straffa sig själv.”

Att dansa med andra är som att möta sig själv. Hur jag känner mig, vilka tankar som uppstår och hur min kropp förhåller sig till din. Bara för att något är motigt betyder inte att det är meningslöst.

Första blöjan på min förstfödda fick mig att hulka och nästan kräkas, men nästa blöja var lättare och sen försvann det starka obehaget. Samma sak gäller väl även i tangon. Att vissa saker som är svåra är möjliga att  övervinna, vänja sig vid, förstå, tänka om och förlåta. Att låta bli att byta blöja är otänkbart.

Detsamma gäller ju alla sammanhang där det finns en mening och ett mål. För att nå målet krävs förmågan att övervinna motstånd, hitta lösningar, komma samman och bli som Ett igen.

Att inse att jag själv är en Putin, Stalin, Trump eller en Hitler är tankeväckande. Den enda skillnaden är att jag inte har resurserna som dom har eller hade. Går jag till pistan och utesluter, mobbar, talar inte med, dansar inte med, tittar snett på, tittar inte alls, hejar inte, behandlar inte andra värdigt och är inte vänlig, så är det inget annat som skiljer mig från dessa män, än att jag inte har resurserna att mobba, utesluta och korrumpera andra i stor skala.

Och till dom som tycker om att vara som dessa män, trivs i sin roll att skada andra, fördärva andra, skapa splittring och förnedring har jag inget till övers och kommer alltid vända mitt ansikte emot och göra mitt bästa för att de redan nu fås på något sätt att inse sin begränsning, innan de får makt, att göra många illa.

Mannen som på Practica S stirrade ut en kvinna och förföljde henne över dansgolvet och fortsatte att stirra på henne, vände jag mig till häromdagen och sa att det beteendet inte är okej. Undrade om dom var bekanta och om det låg en djupare schism. Det gjorde det inte sa han. Han förnekade även att han följt efter henne över pistan, vilket jag inte är det enda vittnet på.

Han smet snabbt in på toaletten innan vi hann prata klart. I vissa sammanhang sägs det att vi män behöver vända oss till män som behandlar kvinnor illa. Det här var just ett sådant tillfälle, och jag både hindrade vad som pågick och tog upp det med honom efteråt.

Dock kunde jag inte göra mer, i alla fall vad jag kan komma på. Jag kan inte mer än att försöka nå honom, som en vän, få honom att inse konflikten och lösningen på den. Och jag antar att inte heller Joel kan göra så mycket åt saken eftersom det inte skedde under hans överseende. Hoppas dock att mitt ingripande och försök till samtal efteråt ändå var en bit på väg i något som jag upplever som den grovaste kränkningen under åtta år på pistan.

Önskvärt vore om alla alltid uppmärksammade kränkningar av alla slag. Ta upp det med personen, med varandra och arrangören. Jag skulle ju faktiskt kunna tala med Joel ändå, så att han kan hålla ett öga på honom. När jag betraktar hur han bjuder upp, gör han det alltid mycket påtvingande och aggressivt.